I’m killing loneliness with you…
Jag kom på mig själv, mitt i en skrattattack, att jag kan tänkas ha det allra bästa jobbet på denna planet. Det har tagit mig ett par år, men med tanke på att jag bara är 25 år så har det inte tagit alltför många år. Jag har hittat hem. En arbetsplats där jag inte bara trivs utan älskar att vara. Jag stormtrivs på jobbet. Jag känner mig som en bättre människa här. Som en värdig person. En uppskattad del av det maskineri som ett bolag alltid är. Men här känner jag att jag bidrar med något. Med min kunskap, min erfarenhet. Jag bidrar bara genom att vara mig själv. Och hur många kan ärligt säga så?
Jag kan vara jag här. Med allt vad det innebär. Den dåliga humorn, med min röstvolym, mitt ibland kassa morgonhumör. Jag accepteras och välkomnas, varje dag. Och varje dag vaknar jag lycklig. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad över att få ha hamnat här. Det tog en stund och jag var nervös som fan. Men samma sekund som jag klev innanför dörrarna visste jag. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag var frälst. Jag var kär och galen, i denna arbetsplats. Och varje morgon som jag kliver genom dörrarna är en ny dag med nya äventyr. Och jag älskar varje stund.
I juni kommer make or break time, då jag får veta om det är detta som gäller eller om man tröttnat på mig och mitt sätt. Men till dess är jag lyckligt ovetande. Hemskt lyckligt ovetande.
Jag är vad man kallar en bundle of joy. Allt går bra nu. Precis allt.
/Bell
