Medic medic!
Jag står just nu framför den där ökända väggen som man kan gå in i. Just precis framför. Jag kan känna dess doft, känna den skrovliga ytan... jag kan känna paniken men kollisionen är så nära nu. Igår fick jag ett så kallat sammanbrott. Jag kunde inte ta mig samman. Och idag sitter jag där med tårar i ögonen. Jag tror jag fått för mycket nu. Kroppen orkar inte mer. Hjärnan. Jag. Jag orkar inte mer nu. Problemet är att jag inte vet hur jag ska komma kring den, vad som nu känns som, oundvikliga kraschen.
Jag satt på köksgolvet igår och höll på att kvävas i mig själv. Panik kan inte ens mätas med den där känslan av total utmattning och misär. But it doesn't suck to be me. This situation just sucks so bad. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta för jag har aldrig stött på nåt sånt här. När man gråter hejdlöst, går inte att hindra. Kan inte minskas. Jag bara gråter och gråter och gråter. Nu sitter jag på jobbet, med gråten i halsen och funderar på att gå ut och röka för att lugna mig. Bara för att få luft. Luft genom filter... Jag är slut nu. Helt utsliten. Jag försöker verkligen att hålla tillbaka men det känns som en enda stor klump i magen.
Jag står precis intill tegelväggen och allt går i ultrarapid. Den skrovliga ytan känns bekant under fingertopparna. Jag har strykt denna väggen innan, bara i förbifarten men nu står jag precis framför och inväntar den största smällen. Får se hur det ter sig, men just nu blåser det upp till storm. Det blåser upp till storm medan jag drunknar i mig själv.
Belma
Kommentarer
Trackback
