The Pretentious Illiterate

Jag lyssnade lite på musik. Jag kände att jag behövde höra det som ändå snurrade i huvudet. Så ville jag hitta sångtexten men snubblade istället över denna underbara text. Ett blogginlägg. En sanning.
Jag behöver väl inte säga mer. Vi har nog alla gått igenom den där extra tunga perioden. Den första ensamheten. Nej, den första insikten om ensamhet. Ibland är man den som lider mer fastän förhållandet inte nått sitt slut ännu. Men jag vet inte varför det är så, varför den ena personen lider mer. Gråter mer. Saknar så mycket mer. Även om förhållandet varit fel. Även om man blivit behandlad som om man inget var värd. Ändå saknar man. Förvillar sig i känslor som plötsligt uppstår, känslor man inte ens visste man besatt.
Det gör verkligen ont, med varje hjärtslag så gör det mer ont. Tills man finner sig själv i det där hjälplösa upplösningstillståndet innan apatin tar vid. Innan man ger upp, både hopp och vilja. Till slut ger man med sig och då plötsligt börjar det avta. Smärtan. Den avtar. Fast det dröjer. Man gråter floder, man ringer vänner. Man försöker gå vidare med sitt liv men i hemlighet längtar man tillbaka. Inte för att förhållandet var speciellt bra, eller för att man inte klarar ensamheten. Utan för att man verkligen älskade.
Så har det varit för mig. Är. Det är sig själv man saknar, den där lyckliga människan. Eller ja, den där inbillade känslan av lycka. Trots att svartsjukan stod och lurade runt hörnet, eller misären. När man älskar så glömmer man de där känslorna. Om än temporärt. Det är nog det man saknar mest. De korta stunderna av uppfylldhet. Av närvaro. NÄRVARON! Där. Det är vad jag saknar. Den där känslan av att man verkligen närvarar i stunden. De gångerna är få, och för mig kommer den insikten endast i armarna på honom. Inte för att jag vill, utan för att man plötsligt inser att allt det här är på riktigt. Att han luktar så gott som han gör, att hans händer verkligen trevar längs min rygg. Att värmen, den konsumerande värmen, verkligen ligger där som ett hölje om oss.

Som sagt de stunderna är få och korta. Men de är värda precis allt. För de är de ända riktiga stunderna... Och när de är borta, så är verkligheten likaså...


/Belma