I väntans tider...
Tolka det där helt fel, tack.
Jag vet inte varför jag sitter som en hök över telefonen, i väntan på ett svar som aldrig kommer. Jag borde ha gått vidare, jag har delvis det. Men ändå inte. Ändå sitter jag med ett tomt cigarettpaket och ett snart urdrucket glas halvtaskigt vin som blev till övers från gårdagskvällen. Inte för att något hände. Ikväll kanske, men inte igår. Men jag väntar ändå på hans sms. Ett sms som jag vet inte kommer att komma. Men jag önskedrömmer ändå. Tittar på klockan, tittar på telefonen och räknar andetag.
Pärlor för svin, jag vet. Men jag väntar likförbannat. Tittar på det där smycket som betydde så mycket för inte så länge sen. Tittar på den där förbannade stickan. Dricker ur vinet. Jag saknar honom alldeles för fasligt mycket. Men bara sent om nätterna. Trots att han är ett riktigt svin. Jag har bättre, men jag saknar honom ändå. Mitt egna svin. Jag vet inte varför, men här sitter jag som sagt och saknar svinet. Det där vidriga aset som gjort allt för att såra mig, men så sitter man.
Som om han var mitt heroin. Den ende som kan mätta min hunger. Jag vet att allt som rör honom är destruktivt, att jag förtjänar bättre... att jag har bättre men det är som med heroin. Man väntar bara på nästa injektion. Han är ett beroende mer än någonting annat. Det var nog aldrig kärlek. Det var ett sjukt beroende, som jag vet kommer ta tid att göra sig fri från. Och ännu längre eftersom jag hela tiden går tillbaka för en sista fix av hans underbara doft. Känslan av hans kropp mot min. Helvete.
Någon dag ska jag göra mig fri. Någon dag när jag förintats helt. Men ett sånt beroende är inte lätt att bryta, trots att jag ser hur det bryter ner hela min existens. Hela min tillvaro påverkas. Men han ger mig en viss ångest jag annars saknar. Han är min ångest. Mitt heroin... Mitt svin. Bara en sista fix. Bara en sista gång...
En sista gång, så är det slut sen...
Fast det klingar ju bekant.
/Belma
Jag vet inte varför jag sitter som en hök över telefonen, i väntan på ett svar som aldrig kommer. Jag borde ha gått vidare, jag har delvis det. Men ändå inte. Ändå sitter jag med ett tomt cigarettpaket och ett snart urdrucket glas halvtaskigt vin som blev till övers från gårdagskvällen. Inte för att något hände. Ikväll kanske, men inte igår. Men jag väntar ändå på hans sms. Ett sms som jag vet inte kommer att komma. Men jag önskedrömmer ändå. Tittar på klockan, tittar på telefonen och räknar andetag.
Pärlor för svin, jag vet. Men jag väntar likförbannat. Tittar på det där smycket som betydde så mycket för inte så länge sen. Tittar på den där förbannade stickan. Dricker ur vinet. Jag saknar honom alldeles för fasligt mycket. Men bara sent om nätterna. Trots att han är ett riktigt svin. Jag har bättre, men jag saknar honom ändå. Mitt egna svin. Jag vet inte varför, men här sitter jag som sagt och saknar svinet. Det där vidriga aset som gjort allt för att såra mig, men så sitter man.
Som om han var mitt heroin. Den ende som kan mätta min hunger. Jag vet att allt som rör honom är destruktivt, att jag förtjänar bättre... att jag har bättre men det är som med heroin. Man väntar bara på nästa injektion. Han är ett beroende mer än någonting annat. Det var nog aldrig kärlek. Det var ett sjukt beroende, som jag vet kommer ta tid att göra sig fri från. Och ännu längre eftersom jag hela tiden går tillbaka för en sista fix av hans underbara doft. Känslan av hans kropp mot min. Helvete.
Någon dag ska jag göra mig fri. Någon dag när jag förintats helt. Men ett sånt beroende är inte lätt att bryta, trots att jag ser hur det bryter ner hela min existens. Hela min tillvaro påverkas. Men han ger mig en viss ångest jag annars saknar. Han är min ångest. Mitt heroin... Mitt svin. Bara en sista fix. Bara en sista gång...
En sista gång, så är det slut sen...
Fast det klingar ju bekant.
/Belma
Kommentarer
Trackback
