The Pretentious Illiterate

Jag är ensam kvar nu. I ett land som inte förlåter.
Han åkte ifrån mig imorse.
Jag grät inte.
Men jag ska heller inte med till flygplatsen.

Vi sa våra fysiska adjön och farväl igårnatt.
Som sig bör.
Imorse klev han upp, duschade och kröp ner hos mig.
Alldeles varm, med en doft av min starkt parfymerade duschkräm.

Han gav mig en kram.
En varm och genuin kram och en kyss.
Sen skulle han upp medan jag ännu höll fast honom.
Jag ville ju inte att han skulle gå.
Men ikväll far han, för alltid.

Han lämnar mig.

Och Sverige med dess regler och lagar.
Jantelagen.
Han bara åker.
Till ett land där bönder leder och rasism ännu är ett aktuellt ämne.
Min fina prins.
Han bara lämnar mig.
Allt medan jag hostar upp mina lungor och svettas ut den sista sorgen.
Sen blir det bara jag kvar.

Sans lungor, sans känslor.

Sans rökberoende.

Jag är här nu. Här, precis där jag är. Där jag älskar att vara och trivs. I min mycket rymliga lägenhet i en schäslong vars ryggkudde befinner sig i min säng. Jag sitter och sover för att slippa hosta. Jag saknar bara gunget man annars får på pendeltågen, där jag skött allt sovande hittills. Jag fullkomligt älskar vintermorgnar då man nåstan förfrusit för att komma till ett varmt och inbjudande pendeltåg. Jag älskar att sitta i min varma dunjacka med en kopp Pressbyrånkaffe och värma mig, allt medan det frusna landskapet breder ut sig utanför fönstret. Jag älskar att kylan är på andra sidan fönstret och jag älskar att sjunka in i min varma dunjacka, iförd min halsduk, och bara blunda och känna hur närvarande jag är. Höra alla ljuden, känna hur värmen sprider sig till benen. Och hur levande jag blir.
Jag älskar känslan av att gå ut ur pendeltågsvagnens värme och kliva ut i en obeskrivbar kyla som klättrar in innanför byxbenen och klättrar längs ryggraden. Jag älskar att gå på stan då man lyst upp varje hörn med små tindrande lampor. Och jag älskar att ha anledning att tända ljus hemma, varje kväll.
Jag älskar de korta dagarna och de långa trygga nätterna. Jag älskar att dricka varm choklad efter en hel dags pulkaåkning.
Allt detta älskar jag.

Men mest älskar jag nog ändå den magiska hösten.

Regnet, blåsten. Dofterna, men mest färgerna. Det är som om allt kommer till liv. Det orangea är mer orange, det bruna är en vacker kontrast. Det lilla gröna som är kvar. Att sitta på ett café när regnet smattrar mot fönsterblecket. Det är sann kärlek för mig.

Jag brukade göra allt detta med Stefan. Men nu ska jag uppleva det på egen hand. Och jag tror det kommer bli ännu roligare så. Det blir som en ny första gång.

Du kommer bli saknad, älskling, men jag tror jag klarar mig. Och du likaså :)

/B