The Pretentious Illiterate

Herregud. Lycka. Jag känner mig så ofantligt lättad. Jag kan inte ens börja att beskriva lyckan som infinner sig mellan de fyra väggarna som omger dessa 60 kvm. Det är fantastiskt att se hur ett mönster tar form. Ett riktigt påtagligt mönster. Kill your darlings. Det har varit mottot ett tag och idag tog jag död på allt som tyngt mig. Min minnesbox är för alltid stängd.
Jag rensade ut förrådet nere i huset. Uppsala är ett avslutat kapitel. Likaså han. Han som borde stannat i Uppsala. Men som följde med för länge. Men nu finns inget mer att älta. Det är klart nu. I soporna. Allt jag fick från honom, alla bilder, alla kläder, alla gosedjur. Breven. Musiken. Filmerna. Allt som hade med honom hamnade i brännbartcontainern. Hejdå älskling. Adjö. Farväl.

Nu väntar en utrensning i lägenheten. Vintern börjar närma sig och jag har ännu en massa saker som skulle behöva slängas. Kläder. Skor. Smycken. Vykort. Brev. Böcker. Jag ska samla allt på hög och sen får man antingen plocka åt sig saker eller så slänger jag dem. Jag har tröttnat på att ha en massa saker. Jag behöver väldigt lite kläder och prylar, och hittills har mina saker ägt mig istället för tvärt om. Nu ska jag frigöra mig själv och därmed utrymme hemma. Det är dags att starta ett nytt kapitel.

På tal om kapitel. Jag har börjat skriva igen. Det var nog nästan 3 år sen sist jag skrev. Men nu har jag inspiration igen. Jag skriver bra. Jag är nöjd. Mycket nöjd. Det är självutlämnande men en bra bok ska vara det. Nu skriver jag varje kväll, innan sängdags. Jag spelar PS2. Jag ser på film. Jag ser på Sex and the City. Jag äter fruktsallader. Jag äter fin mat. Ekologiskt odlad. Kravmärkt.
Jag har börjat rå om mig själv. Jag trivs så bra ensam. Jag är en fri människa. Jag kan sitta hela nätterna och titta på film. Jag kan spela tv-spel. Läsa när jag vill. Tvätta och diska. Efter lust. Jag älskar att tvätta hemma. Det är det bästa som skett. Jag älskar min lilla diskmaskin. Min nya säng. Jag älskar mitt liv, och behöver ingen som håller mig i handen.
Jag har insett att jag trivs som singel. Mycket bättre än i förhållande. Jag älskar att kunna välja själv vad jag vill göra. Utan att behöva kompromissa. Jag älskar att kunna lyssna på min musik hela dagarna och hela nätterna, utan kommentarer om att detta är bra och detta är dåligt. Jag älskar att kunna ha radion på hela dagen. På hög volym.
Jag älskar att kunna ha lampan på i sovrummet, hela natten, när jag känner mig otrygg. Och jag älskar att kunna somna i tystnad. Utan en tv på. Att kunna vakna när jag vill och inte behöva bry mig om att vara tyst för att någon ligger och sover. Att kunna laga den mat som jag gillar utan kommentarer. Att kunna resa när jag vill, var jag vill och främst med vem jag vill. Göra vad jag vill. Inte för att jag är så kräsen, och jag är väldigt anpassningsbar. Men jag vill kunna sätta mitt eget schema.

Jag ska sluta leta. Sluta svara på framfusiga karlars raggningsknep. Jag ska vara ensam. Till jag hittar en karl som kan vara flexibel och spontan. Någon som jag kan lita på och som litar på mig.

Kanske finns han. Kanske inte.

Ett vet jag. Jag har inte bråttom att hitta honom, för jag trivs bäst själv :)


/En MYCKET lycklig Belma