The Pretentious Illiterate

Ett glas rosé, en middag som tagen ur drömmarna. Hans sällskap, jag blev så berusad på tanken att denna natten kunde vara förevigt. Och ändå fanns verkligheten runt hörnet, men detta till trots blev kvällen så bra. Han begav sig hem, för inte mer än 5 minuter sen och jag är kvar med ruset och känslan av oövervinnerlighet.
Musiken har varit temat för kvällen. Kärlek med. Inte konventionell kärlek, nej... kärleken till drömmarna. Jag insåg att han inte var mina drömmars man, nej. Jag märkte mer att jag varit vilsen i mitt eget jag. Jag har varit rädd för den överhängande ensamheten, som om jag inte är en hel människa förrän någon validerar mig. Som om jag inte duger om jag är ensam. Hans närvaro fick mig att inse att det jag varit så rädd för är mig själv, inte ensamheten. Jag har varit rädd för mina egna tankar om mig. Det har aldrig handlat om någon annan än jag. Det gör det så sällan.
Jag är en ensamvarg och egoist, då tillfälle ges. Jag kräver ett visst spelrum men jag behöver ändock någon som kan backa mig när detta behövs.
Jag är inte bra på att bjuda in människor, vänner, in i mitt liv. De som finns där har krävt sin plats, jag har aldrig bjudit in någon i rädsla för att förlora mig själv i vänskapen... som så många gånger förr. Jag vill tro att jag förändrats, men i ett lyckorus tror man att allt är möjligt. När jag vaknar imorgon kommer jag att vara samma gamla Belma, med samma värderingar... viljan och orken kommer vara på samma nivå som innan.

Men jag känner att något är i luften. En förändring. Det är hög tid att ändra vissa vanor, som maten och fikandet. Mitt sockerintag är på en nivå där jag skäms inför mig själv. Rökandet ligger eller snarare låg på en nivå där jag hade fallit i gamla rutiner. Kan jag gå utan cigg så ska jag kunna gå utan socker. Kanske inte jämt men vissa dagar. Jag behöver ett träningsschema och någon som vill träna med mig. Jag behöver helt enkelt en vän som inte är negativ.
Jag känner bara negativa och deprimerade människor, och man blir som man umgås. De likaså, jag har under stora perioder varit så deprimerad att jag inte varit långt ifrån apatisk. Men det var länge sen nu. Och så gott som alla de där tankarna, de nedstämda skittankarna är borta. Jag vill träffa en människa som är glad och positiv. Någon som kan få mig på bra humör, någon som ger energi istället för någon som stjäl den lilla energin jag har.

Jag ska ge mig ut på jakt, efter någon positiv person. Inte en hurtbulle men någon som har någon form av nöje i sitt liv. En lycklig person. En ickesvensk, om man ska vara ärlig. Det verkar vara en svensk åkomma att bara tjata och gnata om allt och alla. Jobbet är skit, familjen är skräp, skolan går inte bra, lönen suger osv osv... Jag har tröttnat på de diskussionerna. Ju längre man bor idet här landet desto mer anpassar man sig till des regler. Plötsligt inser man att hela ens personlighet har förändrats, nej, förintats och man har blivit grå. Som alla andra.

Jag är en öppen människa, som har tid för nöjen i mitt liv. Jag har inga barn jag ska hämta på dagis, eller en man som är apatisk och totalt ointresserad av mig. De flesta vänninorna jag har lider i sina förhållanden och gör samma misstag som jag gjort så många gånger... de stannar, eller så går de men kommer tillbaka lika fort. Jag har inte tid med det längre, jag har gjort mig av med det problemet. Mitt jobb är bra, men jag är ofokuserad. Det ska ändras. Mina matvanor är dyra men väldigt onyttiga och rent av dåliga... Det ska ändras. Och så det största problemet av alla. Katten, som jag ska göra mig av med. Jag har skjutit på det så länge nu, men det ska bli ändring på det. Jag ska ta befälet på skutan som är mitt liv. Att sitta på en åskådarplats är tryggt men det har visat sig att ett skepp utan en kapten inte kommer köra dit man vill. Min slutdestination kommr bli en som jag inte tycker om. Nu räcker det, nu tar jag ratten. Få se var denna resan bär...


/Belma