The Pretentious Illiterate

Jag vet inte varför, kanske är det en form av regression att finna sig själv i låttexter. Kanske är det inte det. Regression är en skyddsmekanism så det kan vara av ren självbevarelsedrift som jag söker en jämlik utanför min egen sfär. Kanske är det något helt annat. En sak är säker, jag känner mig otillräcklig, trött på allt och besviken på mig själv och mina egna insatser i mitt eget liv.
Det känns ibland som att jag skulle behöva ett break från verkligheten. Eller kanske skulle jag behöva ett break i verkligheten för den isolerade verkligheten i denna lilla håla är inte ett värdigt liv. Det är inte en verklighet jag vill uppehålla mig i alltför länge. Jag orkar inte med den här katten, jag vill kunna komma hem och trivas. Jag flyr mitt eget hem numer, gör vad som helst för att slippa komma hem och sanera. Varje gång. Katthår och piss. Jag orkar inte med honom längre men det är för svårt för mig att släppa taget om honom.
Men jag tror att jag har bestämt mig. Jag klarar inte av att leva på detta viset. Mitt hem är MITT hem, inte en klosett. Jag vill ha honom kvar men det har blivit alltför uppenbart att det inte kommer att funka. Jag äcklas av bara tanken på att komma hem, för jag vet vad som väntar mig. Sanering, från golv till tak. Antingen det eller en stinkande bostad. Och det går inte för sig.
Jag kommer gråta floder när han försvinner, men kunde jag förlora ett barn kan jag nog smälta förlusten av en katt. Nuff said.

Jag måste gå ut och röka, för mitt hjärta vill hoppa ut ur bröstkorgen på mig. Jag vill så mycket och så ligger jag här efter en bortkastad ledighet och känner mig mer meningslös än någonsin. Fyfan, att det ska bli på det här viset igen.

/Belma