The Pretentious Illiterate

Jag mår fruktansvärt illa. Min mage är i uppror och jag finner mig själv bönandes. Jag vill inte ha ont mer. Jag vill kunna äta något, men jag är rädd att det ska komma upp lika fort som det gick ner. Jag åt den andra halvan av min frukost nyss, jag mår otroligt illa. Tv:n funkar inte och eftersom den både är tv och datorskärm är jag alltså även utan dator. Så jag har The Voice på radion och ligger i sängen med Jon Jefferson Klingbergs roman "Jag tror vi behöver prata faktiskt". Som gör mig ömsom deprimerad ömsom full i skratt. Jag känner igen mig i protagonisten, Karl Mikael. Jag läser mängder, igen. Det skänker mig en stund av eskapism. Längtan efter förändring brinner starkt i mig. Imorgon ska jag ta tag i mig. Och redan innan jag skrev de orden skrattade jag rått åt det. Detta imorgon då allt ska ske. När kommer denna morgondag? Just nu undrar jag om jag ens kommer till jobbet imorgon. Släpper inte detta illamående och medföljande huvudvärk måste jag, mot min vilja, sjukskriva mig och därmed förlora en hel dagslön. Det vore förödande för min personekonomi som redan ligger så mycket i minus att jag börjat misstänka att den inte har någon möjlighet att repa sig. Inte snart i varje fall. Herregud, om man bara kunde sluta känna sig så jävla ynklig. Det är matförgiftning, inte jordens undergång. Men jag har svårt att förbise smärtan i både mage och huvud och det ständigt överhängande illamåendet. Jag ska försöka äta och behålla maten. Få se nu hur detta går... Tomorrow, tomorrow... You're always a day away!