The Pretentious Illiterate

Musik är mat för själen, medan regnet faller hårt matar jag min själ med jazz. Med en tung sten vilandes på mitt bröst minns jag hur det var när jag kunde hålla om dig. Förut. När det bara var vi två. Fast det aldrig var det. Kanske någon gång. Men inte ofta.
Jag saknar din röst. Ditt leende. Dina ögon. Jag saknar att kunna dra mina fingrar genom ditt hår. Att skratta åt dina dumma kommentarer. Att veta vad du tänkte säga innan du hunnit yttra något enda ord. Jag saknar att kunna somna ihop med dig. Att veta att din trygga famn bara är en sekund ifrån. Men mest saknar jag nog din doft. Den söta doften som jag för alltid kommer förknippa med dig. Och fastän jag är glad att det inte är vi två längre, så är jag ledsen över att vi är så långt ifrån där vi en gång började. Saker utvecklades åt fel håll. Jag är ensam. Ensam utan dig. Ensam med dig. I mina tankar. Alla de kretsar ännu kring dig. Och jag insåg när vi sa vårt sista adjö att jag aldrig kommer kunna älska någon så som jag en gång älskat dig. Och jag försöker desperat att distansera mig ytterligare, men när mörkret faller och jag är ensam kvar så är du i mina tankar. Och när regnet faller är du den enda jag vill vara med. Men vi är så långt ifrån varandra. Och jag vill inte närma mig igen, för jag vågar inte falla igen. Jag vågar inte falla så jävla hårt. Att få mitt hjärta utslitet ännu en gång. Jag kan inte. Jag vill, men jag kan inte.
Det är du. Det har alltid varit du. Det kommer för alltid vara du. Men jag kan inte mer nu. Jag orkar bara inte. Fastän jag saknar dig. Fastän jag grät och gråter ännu. Men jag kan inte. Jag älskar dig. Jag gör verkligen det, men jag kan inte... Mon ami. Det som var, må det aldrig komma åter. Och kanske är det bäst att vi inte ses mer för jag älskar dig ännu. Lika mycket som alltid. Och jag kan inte vara din vän. Inte längre. Och jag visste att detta skulle ske, men jag stoppade det inte. Du var mitt allt. Och jag kommer aldrig att repa mig.
Jag har tackat nej till varje kille jag mött. För ingen av dem är du. Och du är inte heller den du som du var då. Men jag saknar dig. Och jag älskar dig... men jag orkar inte mer. Det gör för ont.

All smärta är du... Varför gör jag så här mot mig själv..?

/B