The Pretentious Illiterate

Hej,


En gång i tiden var jag en ganska rolig person. Någon som hade många järn i elden, många bollar i luften. Bla bla bla.

Det var då.

Välkommen till en ny era. Belma 2.0, det som skulle vara den buggfria versionen blev istället mitt Windows Vista. En enorm besvikelse i en jävligt sjyrre förpackning. 15 kg lättare (jag har lagt på mig 2, sen sist) med bättre hår och hud, men buggarna... de där jävla buggarna, är ännu påtagliga.

Jag är inte nöjd. Jag är sällan nöjd. Kanske aldrig. Men i detta nu plågas jag enormt av en och samma tanke: mitt liv är händelselöst. Jag lever ett så ointressant liv att jag inte längre känner lust att ens gå upp ur sängen på morgnarna.
Mina dagar fylls av tvätt och disk. Jag lagar mat, äter den framför en skärm (telefonen, tvn eller datorn) och sen går jag och lägger mig. Nästa dag är det samma schema. Ibland träffar jag vänner. Ibland träffar jag familj. Alla är oroliga. Jag är orolig. Sen kommer jag hem, med huvudvärk och börjar om med disk, tvätt och mat.
Jag söker jobb. Betalar mina räkningar och kollar posten ibland. Jag går ut med sopor och sitter vid telefonen eller datorn och väntar på honom.

Jag vet inte varför jag gör det. Men jag kan inte slita mig. Han är som heroin för mig. Det har jag sagt förut. Men det tål att upprepas.
Sen vi träffades har hela min lycka, och olycka, hängt på honom. Han kom in och stal mitt liv ifrån mig. Eller kanske gav jag bort det frivilligt? Jag minns inte längre. Men alla tankar kretsar kring honom, alla känslor likaså. Det har de gjort de senaste 4 åren. Allt började så bra, för så länge sen, men den illusionen varade inte länge. Men jag vill inte leva utan honom.

Jag kan. Men i detta nu vill jag inte.

Dagarna går. Snart, imorgon, är det februari. Månad två. Ännu ligger dimman tät, i detta så kallade, liv. Kanske är det dags att ta sig i kragen? Kanske ska man göra slag i saken och börja simma, fastän jag hatar det så..? Eller springa. Nej, fyfan. Jag ska aldrig bli en sån som springer. Och jag ska inte sluta röka. Jag vägrar. Man kanske skulle ta sig ett glas rött, slå på Bridget Jones Dagbok och gråta över vilket patetiskt liv man för..?

Eller så kanske man helt enkelt kollar upp danskurser, eller boxning. Och kanske träffar man någon på vägen.

Eller så dör man ensam i sin lägenhet med en katt, eller fjorton, som en gång skulle kompensera för det där barnet som aldrig blev.

Jag känner mig helt tom. Som en tragikomisk bi-roll i en amatörversion av Hamlet.


VAD FAN HÄNDE MED MIG!?


/B