Han, eller han... eller HAN?
Ja, nu ska man sitta här och förklara sig igen.
Vad är det med mig egentligen? Jag tror att jag dras till drama. Jag skapar drama där det inte finns någon, mest för att jag har någon fantasi om hur ett liv "ska" se ut.
Jag läste om en undersökning man gjort på något universitet i USA, jag vill tro att det var University of Chicago men det kan vara något annat jag förväxlat det med, där man kollade vilken typ av människor vantrivdes mest med sina liv. Tydligen så är det folk som angav att filmer i genren 'romantisk-komedi' var deras favoriter, har mest vanställd verklighetsbild. De människorna är tydligen mest deprimerade över sina kärleksliv.
Jo, jag tackar.
Jag har rannsakat mig och insett att jag aldrig kan vara nöjd eftersom inget i livet går enligt det manus som finns i mitt hufvud. I mitt dumma, lilla, väteproxidskadade hufvud.
Jag hatar Meg Ryan, men jag kan inte förmå mig själv att vilja krypa in i rutan i en sån där romantisk komedi som hon så ofta är stjärna i. Med män som säger rätt saker, och gör rätt saker vid rätt tillfällen. Sådana som springer ut i regnet för en sista kyss innan man ska kliva på bussen till jobbet. Sådana som inte lägger sig klockan 4 på morgonen för att vakna buttra klockan 2 på eftermiddagen.
Jag vill ha något som jag egentligen inte skulle kunna upprätthålla.
Jag själv somnar alltför ofta kl 6 på morgonen, vaknar klockan... ja, när någon ringer mig och är sedan arg och besviken på mig själv som inte utnyttjar dagen. Sen tar jag ut det över fel person. Mor har lärt sig att vifta bort mina otrevligheter. Marcus börjar lära sig han med. Jag vet inte jag, ju mer jag tar i med honom desto mer backar han. Inte som förr, då det var hårt mot hårt.
Jag fick meddelanden från honom idag. Meddelanden som skulle få polar-isarna att smälta. Men jag är en sån där pryd sak, hatisk och bitter till på köpet. En sådan där kärring som ockuperar en ung människas kropp. En sådan som gett upp långt innan hon testat. Men jag insåg idag att jag vill ge oss en chans. Give peace a chance, eller nåt. Han har visat att han kan och vill. För min skull.
R och T kommer tyvärr hamna på vänskapshyllan. Det här är Uppsala all over again, fast denna gången väljer jag nog rätt. Åh så rätt jag väljer denna gången. Inte för att någon av dem varit riktiga alternativ, men det finns en trygghet i att veta att om en sak går fel så står man inte helt ensam längre. Jag ville mest testa om jag kunde, fortfarande. Och nog fan kan jag. Tack för insikten pojkar, men M är nog Den. Kanske inte. Kanske visar det sig att jag haft fel, men jag vet i alla fall att om det gör det... så finns det fler fiskar i sjön. Fler fiskar som nappar på mitt bete.
Nu kan jag sova lugnt igen. Jag vet att jag har mitt på det torra. Jag vet att M är the man for me, right now. Och vad mer finns att säga? I love the man.
/Bell
Vad är det med mig egentligen? Jag tror att jag dras till drama. Jag skapar drama där det inte finns någon, mest för att jag har någon fantasi om hur ett liv "ska" se ut.
Jag läste om en undersökning man gjort på något universitet i USA, jag vill tro att det var University of Chicago men det kan vara något annat jag förväxlat det med, där man kollade vilken typ av människor vantrivdes mest med sina liv. Tydligen så är det folk som angav att filmer i genren 'romantisk-komedi' var deras favoriter, har mest vanställd verklighetsbild. De människorna är tydligen mest deprimerade över sina kärleksliv.
Jo, jag tackar.
Jag har rannsakat mig och insett att jag aldrig kan vara nöjd eftersom inget i livet går enligt det manus som finns i mitt hufvud. I mitt dumma, lilla, väteproxidskadade hufvud.
Jag hatar Meg Ryan, men jag kan inte förmå mig själv att vilja krypa in i rutan i en sån där romantisk komedi som hon så ofta är stjärna i. Med män som säger rätt saker, och gör rätt saker vid rätt tillfällen. Sådana som springer ut i regnet för en sista kyss innan man ska kliva på bussen till jobbet. Sådana som inte lägger sig klockan 4 på morgonen för att vakna buttra klockan 2 på eftermiddagen.
Jag vill ha något som jag egentligen inte skulle kunna upprätthålla.
Jag själv somnar alltför ofta kl 6 på morgonen, vaknar klockan... ja, när någon ringer mig och är sedan arg och besviken på mig själv som inte utnyttjar dagen. Sen tar jag ut det över fel person. Mor har lärt sig att vifta bort mina otrevligheter. Marcus börjar lära sig han med. Jag vet inte jag, ju mer jag tar i med honom desto mer backar han. Inte som förr, då det var hårt mot hårt.
Jag fick meddelanden från honom idag. Meddelanden som skulle få polar-isarna att smälta. Men jag är en sån där pryd sak, hatisk och bitter till på köpet. En sådan där kärring som ockuperar en ung människas kropp. En sådan som gett upp långt innan hon testat. Men jag insåg idag att jag vill ge oss en chans. Give peace a chance, eller nåt. Han har visat att han kan och vill. För min skull.
R och T kommer tyvärr hamna på vänskapshyllan. Det här är Uppsala all over again, fast denna gången väljer jag nog rätt. Åh så rätt jag väljer denna gången. Inte för att någon av dem varit riktiga alternativ, men det finns en trygghet i att veta att om en sak går fel så står man inte helt ensam längre. Jag ville mest testa om jag kunde, fortfarande. Och nog fan kan jag. Tack för insikten pojkar, men M är nog Den. Kanske inte. Kanske visar det sig att jag haft fel, men jag vet i alla fall att om det gör det... så finns det fler fiskar i sjön. Fler fiskar som nappar på mitt bete.
Nu kan jag sova lugnt igen. Jag vet att jag har mitt på det torra. Jag vet att M är the man for me, right now. Och vad mer finns att säga? I love the man.
/Bell
Kommentarer
Trackback
