The Pretentious Illiterate

Det sägs att home is where the heart is, and I left my heart in San Francisco. Nejmen nu har jag gjort det. Jag har flyttat in i min alldeles egna boning. Inte för att det är min första, inte på långa vägar. MEN det är min första som jag verkligen trivs i och ser en framtid i. Här kommer jag stanna alldeles för länge, och jag kommer trivas alldeles för bra. Ja, här finns mitt hjärta och här finns mitt liv.
Efter en ruskig inflyttning och sen lite kebab på det for mor och far hem, men lillebror stannade. Vi kollade på Daylight (ja, Stallonerullen. Ja, jag har precis köpt den på dvd. Nej, jag skäms inte för det) Sen beställde jag hem pizza åt oss, bror hjälpte mig klä om två stolsdynor medan jag målade om stolarna som dynorna ska fästas på. Två stolar till ska fixas men det får jag ta sen när dessa torkat. Pizzorna vi åt var nog de två bästa jag någonsin fått i mig så jag känner en lätt vind av kärlek till pizzerian, som dessutom har fri hemleverans. Jo, jag tackar. Vi hann även kika lite på Futurama innan det blev dags för en trött bror att bädda ner sig i min härliga säng med de nya Ralph Lauren sängkläderna. Som jag gillar Raffe :)
Gud, nu sitter jag här, i mitt eget stök och bök med lådor överallt som är i olika stadier av explosioner och en stor hög med tidningspapper som allt glas varit inslaget i. Med två stolar som blänker i svart mitt på vardagrumsgolvet och trivs. Jag trivs så bra här att jag vill sjunga om det. Bara en sån sak.
Vem hade kunnat tro det. Att man skulle sitta och vara så nöjd med sig själv samma vecka som man blev varslad. Ack, det är förvirrande tider vi lever i.
Nu ska jag nog sova. Jag är tröttare än genomsnittsbjörnen, och ändå så nöjd.

Allas eder.
/B

Halloj alla,

Igår fick vi en panikartad nyhet på ett av våra många möten, en medarbetare bröt ihop. En annan höll knappt masken, hon var också märkbart upprörd. Vi alla var. Är. Det är fruktansvärt dåliga nyheter, jag själv var på god väg att bryta ihop men som alltid sväljer man det värsta och fortsätter sin dag i bästa godmod.
Vi hade en av mina blivande arbetskamrater på besök från Wien, en väldigt stilig karl. Lika trevlig som stilig och så där oförskämt välbyggd. Vi sällskapade över lunch och tog både en och två bloss ute ihop. Pratade lite, skämtade lite och gladdes åt det trevliga vädret. Vi ska båda vara med på den stora konferensen och likaså på den stora festen som åtföljer konferensen. Det ska bli trevligt att se honom igen, för vi hade en massa trevligheter att diskutera och det ska bli väldigt kul att fortsätta diskussionerna. Det känns som att jag har träffat den som kommer att bli min favoritarbetskamrat, att han sen är easy on the eye är bara plus i kanten. Han var visst 32, nysingel och inga barn. Marknadsföringsekonom och med en modest uppsyn, som jag vet döljer ett helt vilddjur.
Det låter som en kontaktannons men faktum är att jag inte blev så mycket attraherad av hans yttre som hans otroligt udda humor. Det var kul att prata med honom. Men för mig finns bara en, det vet ni ju redan. Men denne karl, K, var lite av en överraskning. Observant och förfinad på ett sätt som talade om en bra uppväxt och en gedigen utbildning. Det var lite sexigt, men inte på ett fysiskt sätt och det var länge sen jag mött någon som jag klaffat med så snabbt. Han kommer troligtvis att bli en mycket god vän.
Men för att inte ha ett helt inlägg om en arbetskamrat kan jag gott flika in att jag håller på och bokar nästa resa, som kommer att ta mig till Paris för att möta upp min plastsyster och shoppa loss i ännu ett land :)

Så på gladare återhörande.

/Bell

Nu sitter jag på Stockholms C och väntar på tåg nummer 2, som ska ta mig till Gnesta och därmed hem. Midsommaren har efter tradition (inte min egen, men tradition likväl) firats i Dalarna. Med M:s släkt. Det var ett par stycken där, vissa mer efterlängtade vissa mindre. Från mitt håll sett. Men alla lika trevliga och glada och midsommarfirande-sugna. Jag har dessutom, förutom att fira midsommar, hunnit med att läsa ut en till helt fantastisk bok. Den, ja... jag har tappat räkningen, men jag skulle tippa på runt 7 sen mitten på maj. Jag har läst massvis, och mitt sug är inte stillat än. Jag har 6 stycken till som jag plockat med mig från The Pocket Shop som jag längtar efter att få sätta tänderna i. Endast skönlitteratur har hittills stått på schemat men numer ligger en sån där självinsiktsbok också med på att-läsa-listan. Tänkte jag kunde passa på att lära mig lite om mig, när jag ändå är i farten.
Nåväl. SATC filmen har premiär idag, och reskrabba (se: landkrabba) som jag är har jag inte hunnit plocka ut några biljetter så den där filmen får vänta. Men jag är laddad och jag är sugen. Mäkta sugen. Som jag har längtat efter den. Och i veckan ska jag unna mig ett litet biobesök som en avskedsgåva, från mig till mig. Jag slutar som bekant på Semper i veckan som kommer och utan semester går jag över till en fast tjänst med all trygghet och bekvämlighet som det innebär. Och givetvis allt extra jobb man får eftersom man ju blir en färsking. Men det är något jag är väl bekant med, att ta mig an nya uppgifter och ge allt och lite till för att komma in och ta på mig mitt arbete snabbt som attan.
Känns som att detta kapitlet blir mer välskrivet än tidigare kapitel. Ett kapitel med mer trygghet, mer ansvar och en känsla av att man vet var man är på väg. Och det är med lätta fötter som jag kommer rusa på måndagen den 30/6, för att sparka igång mitt nya arbete. Fy så kul det ska bli.
Och jag säger som så här, M må ha varit ett pain in the ass innan men jag börjar se honom med nya ögon. Kanske gör jag helt fel... Troligtvis gör jag det, men efter denna vistelsen i Falun har det varit svårt att inte falla för honom, på nytt. Helt nytt. Min lilla snögubben, han är så fin ibland att man kommer på sig med att titta på honom med en längtande blick. Så som man gjorde på mellanstadiet när det kom en ung, snygg vikarie och förgyllde ens tillvaro med sin närvaro. Minns ni hur kul det var då, att bara få vakna på morgonen och gå till skolan. Hur omåttligt underbart det kändes när han hälsade och log mot en eller när han satte sig med ens lilla gäng på lunchen. Minns ni den lyckan, och den där längtan. Det är så jag känner i detta nu, mitt omdöme har grumlats av dessa längtande tankar om honom och hans famn i vilken jag fick somna i igår. I hans värme och den underbart mjuka doften som bara återfinns i min lilla nook (som Carrie bäst beskrev det). I den där lilla delen av hans hals, den platsen är min. Den doften är min, och hans värme... Ja, den kommer förevigt att lagras i mitt minne.
Jag är kär på nytt, men objektet, eller snarare personen för min kärlek är ständigt densamme.

/Belma

Jag är väl medveten om att jag inte ska tänka på det där barnet, men jag kan inte hjälpa det ibland. Ibland gör det bara ont i hela mig. Ibland orkar jag inte. Men ikväll tänkte jag, för mycket. Dumma saker. Om det där barnet som aldrig kommer att bli. Och jag gråter. Inte för att jag vill, men för att det gör så ont i hela mig.


/Belma

Rökfri dag #3.

Det går bra. Abstinensen finns än men inte alls i så farliga mängder. 2008 visade sig medföra många avslut och detta trots att året knappt hunnit börja. Jag kommer alltid att minnas alla er, men ni är inte längre välkomna att besvära mig i mitt liv.
Jag ska bara avsluta hans kapitel med en sista uns värdighet, sen ska det vackra få ta sin plats i mitt liv. Han sög åt sig allt ljuset i mitt liv, som ett svart hål. Nu är vi historia, och det med ett rungande avslut som fick alla andra avslut att stå och skämmas. Det är över, verkligen. Och det med pompa och ståt. Jag trodde följderna skulle bli större än de blev, men icke. Och gladast är nog räven, i denna lilla story. Det är hon. Huga.
Jag pratade med mamma och hon ställde en fråga som involverade polisen och jag tänkte att fan... det här kanske inte slutar bra. Stefan stressade upp mig, men sen lugnade vi ner oss allihop. Och det gick över, all rädsla bara släppte vilket jag är himlans glad över.
He's leaving. Once and for all. Never will we ever meet. Det känns skönt, första tanken var bara att det skulle bli jobbigt men den tanken försvann fortare än på ett ögonblick och ersattes av något slags glädjerus. Jag kommer aldrig mer behöva tänka tanken på att jag spontant skulle kunna åka till honom. Han tar bort möjligheten för mig och det känns så bra.

Det var den enda frestelsen som fanns kvar. Nu försvinner den och han med den :D

Adjö M. Adjö.

/Bell

Lina säger (01:22): Åhherremingud. *fläkta sig*
Bell säger (01:23): how does that even happen?
Lina säger (01:24): I have no idea, but I wanted a piece of that.
Bell säger (01:24): juhhuh
[...]
Bell säger (01:25): but that man was one hot tamale
Lina säger (01:25): Uh huh
Bell säger (01:25): bara: well hello Mr Senator Sir *våldför sig på*
Lina säger (01:26): HAHA
Bell säger (01:27): what damn it, that man was hotter than a birthdaypiñata stuffed with lava... and for the record, that's pretty hot... right there
Lina säger (01:27): :J
Bell säger (01:28): och det sjukaste av allt är att det finns gott om heta kändisar vars jobb det är att vara heta och jag hittar en gammal bild på John McCain och dör av lycka
Lina säger (01:28): HAHAHAHA
Lina säger (01:28): DU MÅSTE BLOGGA DET
Lina säger (01:28): Gudars
Bell säger (01:28): Damn it I will

Jag återgick till att bota min tristess med shopping. Det blev en hel del. Givetvis bara saker jag "behöver" och "kommer att börja använda oftare". Kortet bränner hål på fickan, men jag gillar alla dagens inköp.

Och jag är mäkta glad att Kista Centrum har öppet till 21 annars vete fan vad jag hade fördrivit de senaste två timmarna med.

Nu ska jag sällskapa med ett glas bubbelvatten och nån skön serie. 

/Bell

Halloj alla,

Nu har jag fyllt 22 år. Herregud, 22 år. Födelsedagen firades först med päronen, helgen innan födelsedagen och den "stora dagen" firades med Marcus... som gjorde den mer minnesvärd än jag hade trott. Jag vill tacka alla som grattade :) Sött av er att minnas. Det var en del överraskningar, vissa, men jag blev lika glad för alla samtal och sms. Och mail med. Tack än en gång, och mest tack till Mack (:
Jag flyttar ut imorgon. Lite bitterljuvt. Jag kommer sakna att kunna krama på honom när jag själv vill, men the lord giveth and the lord taketh away. Inte sant?
Givetvis är det så. Nya platsen är inte alls lika mysig, men billigare än väntat och 17 minuter från jobbet. Om jag får ha det kvar. Vi får se. Ulla har inte hört av sig än men jag hoppas så jag nästan spricker. Den tjänsten skulle passa mig så himla bra, en kombination av mina utbildningar och så säkerheten. Tryggheten att veta att här kan man spendera många, många år. Att slippa tänka på försäljningssiffror, att slippa tävla mot alla andra om att få behålla sitt jobb. Där räcker det med att man gör sitt eget bästa, inte överpresterar någon annans personbästa. Nåväl, sådan är marknaden. Men jag kämpar på och hoppas på att få höra av Ulla någon dag snart. Gärna med ett positivt svar. Det hade varit helt fantastiskt.
Nog om det nu.
Jag är lite ledsen, eller lite och lite. Jag är ledsen över att inte kunna träffa M så ofta som jag själv vill. Men vi hade ett kontrakt, det är uppfyllt och nu har jag ett annat som ska uppfyllas. Jag kommer nog trivas i mitt nya hem. Jag har lätt för att trivas. Bara jag får sova ifred. Och vara ifred när jag kommer hem från jobbet. Då har jag väldigt lätt för att trivas. Home is where the heart is, and my heart is in place. Så vart jag än har bott har jag nästan uteslutande trivts eftersom jag tar med mig mitt hjärta överallt jag går. Det är med mig. Och tryggheten med den.
Ny start igen. Jag vet inte hur många sådana till som väntar mig, men det ger ju mig tillfället att träffa så många olika människor, att prova mig fram i nya situationer. Det har gett mig erfarenhet, alla dessa nya kapitel jag fått skriva. Jag har mognat. Nu, äntligen, är jag redo för något seriöst. Något ihållande. Vad det än må vara. Nu är jag redo för det mesta som kan komma min väg. Vinster såväl som förluster. Nu sluter jag ett gammalt kapitel, av otrygghet och oro. Nu har jag hittat till en trygg plats, i mig själv, och oroar mig inte längre för vad som komma skall. Nu vet jag att jag kan ta alla sorters överraskningar. Nu har jag hittat ett trygghetsnät i vilket jag kan falla tungt utan att känna av smällen.

/Belma

Jag vet inte, det kan omöjligt bara vara jag som tycker den senaste tidens omvälvande förändringar är speciellt kul. Jag vet att många väljer att inte engagera sig i politik för det är "tråkigt". Men jag vet att de flesta är kapabla att läsa, och det är väl omöjligt att ha missat rubrikerna. Al Gore vinner fredspriset. Jag anser det vara lika stor bullshit som fredspriset i sig är. Alfred Nobel skrev aldrig i sitt testamente att någon skulle få Nobels "fredspris" och inte heller ville han att det skulle delas ut i Oslo. Men minst av allt ville han nog att det skulle gå till någon med sådan dubbelmoral som herr Gore brukar sig av. Han har skrivit böcker, gjort en film, synts på alla tvkanaler, i alla länder, på alla mässor och möten. Han är en mediahora (ursäkta språket) som t o m får Linda Rosing att framstå som en nybörjare. Han och hans Ego får inte plats i ett vanligt plan, har jag förstått, nej inte ska väl de behöva trängas med oss vanliga knegare. Nej, de flyger i ett privatplan. Körs omkring, inte i någon hybridbil från Ford uatn, i en stor SUV allt för herrns bekvämlighet. Detta för att han ska kunna ta sig till alla dessa mässor där han lär oss andra hur vi enkelt kan spara el och bensin genom att åka kollektivt och köpa energisnåla lampor. Såna som han själv använder i sina tre, TRE, villor. Jag är ledsen, men är det inte dags för folk att inse att det enda sättet för oss att rädda miljön är att avliva människor som Al Gore.
Jag blir knäpp när jag ser folk som han hyllas. Han ska inte hyllas. Vardagshjältarna ska hyllas. Inte ett reklamjippo. Han blev inte president, nu är det tal om att han ska ställa upp i det kommande valet. Han har ingen skam i kroppen, den karln..? Utifrån det jag sett... nej... nej det har han nog inte. Inte någonstans. Men jag skäms i hans ställe. Och jag skäms över det faktum att beslutet togs i Skandinavien, att hylla honom. Dumma jävla får. Man söker efter vad som helst. Man behöver någon som kan låtsas vara någon ledare, en som är så handikappad i sitt yrke att han förlorar mot George Bush 2 ggr, nu ska han hyllas som en ledare? I sin kamp mot vad...? Miljöterrorister? Vad skiljer honom från Bush... mer än att han verkar vara den senare i kombinationen, dum och dummare.
Jag blir tokig på sån här idioti. Hjälp mig förstå om jag missat något. Please do.

/Belma

Halloj alla,

Nu sitter man här. I Uppsala igen, efter mycket om och men. Jag ville inte hit. Jag vill fortfarande inte vara här. Jag vill vara därborta, hos honom. Och gnälla om att vi inte spenderar nog med tid med varandra, men i smyg trivas jättebra. Och få vara larvig och jobbig, men ändå få en värmande kram mot slutet av dagen. Få pussa på honom. Eller fjanta mig med kattorna. Busa med Benke och reta upp Patty så hon gnäller men lägger sig bredvid mig så jag kan klappa henne på magen. Jag saknar normaliteten, den som jag bara känner där. Eller hemma hos päronen. Ställen där jag känner mig som hemma, och där jag alltid känner mig välkommen.
Ute skriker fulla studenter. Killar. Säkerligen mycket äldre än jag men inte en dag mognare. Lika osäkra på sig själva som på omgivningen. Jag saknar inte det. Jag saknar inte studentlivet. Men jag saknar samhörigheten jag brukade känna förut. Nu känner jag inte längre det. Och jag känner inte suget efter utekvällar, nätter då man kramade toastolen extra hårt. Jag saknar inte längre det. Överkonsumptionen av alkohol, tobak och killar. Fast tobaken kan jag sakna ibland. Ibland ger jag även efter. Men jag finner inte längre samma lycka i det där levernet, jag gillar att träffa goda vänner och socialisera. Och gå ut och dansa. Men jag gillar även att kunna ta tunnelbana hem utan att behöva göra tankeövningar för att inte spy ner mig själv. Jag gillar att kunna vakna upp dagen efter och kunna äta om jag är hungrig utan att behöva oroa mig för hur många steg det är till toaletten. Nej jag saknar inte det redlösa supandet. Men gemenskapen, den saknar jag som fan.
Jag ska återhämta mig, och få arslet ur vagnen och gå ut lite oftare nu när jag flyttar tillbaka till Sthlm. Träffa gamla vänner och komma igen. Börja leva igen :) Leva mer socialt.

/Bell