The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Nu sitter man här. I Uppsala igen, efter mycket om och men. Jag ville inte hit. Jag vill fortfarande inte vara här. Jag vill vara därborta, hos honom. Och gnälla om att vi inte spenderar nog med tid med varandra, men i smyg trivas jättebra. Och få vara larvig och jobbig, men ändå få en värmande kram mot slutet av dagen. Få pussa på honom. Eller fjanta mig med kattorna. Busa med Benke och reta upp Patty så hon gnäller men lägger sig bredvid mig så jag kan klappa henne på magen. Jag saknar normaliteten, den som jag bara känner där. Eller hemma hos päronen. Ställen där jag känner mig som hemma, och där jag alltid känner mig välkommen.
Ute skriker fulla studenter. Killar. Säkerligen mycket äldre än jag men inte en dag mognare. Lika osäkra på sig själva som på omgivningen. Jag saknar inte det. Jag saknar inte studentlivet. Men jag saknar samhörigheten jag brukade känna förut. Nu känner jag inte längre det. Och jag känner inte suget efter utekvällar, nätter då man kramade toastolen extra hårt. Jag saknar inte längre det. Överkonsumptionen av alkohol, tobak och killar. Fast tobaken kan jag sakna ibland. Ibland ger jag även efter. Men jag finner inte längre samma lycka i det där levernet, jag gillar att träffa goda vänner och socialisera. Och gå ut och dansa. Men jag gillar även att kunna ta tunnelbana hem utan att behöva göra tankeövningar för att inte spy ner mig själv. Jag gillar att kunna vakna upp dagen efter och kunna äta om jag är hungrig utan att behöva oroa mig för hur många steg det är till toaletten. Nej jag saknar inte det redlösa supandet. Men gemenskapen, den saknar jag som fan.
Jag ska återhämta mig, och få arslet ur vagnen och gå ut lite oftare nu när jag flyttar tillbaka till Sthlm. Träffa gamla vänner och komma igen. Börja leva igen :) Leva mer socialt.

/Bell