The Pretentious Illiterate

Jag vaknar bredvid dig... Ja, så skulle man väl kunna summera det hela. Gårdagskvällen var väldigt satisfactory, så att säga. Det blev inte så väldigt sent. Men sent nog. Det pratades lite och gjordes mycket annat. Ett utdrag vore väl passande, en bild eller de där tusen orden som omskriver densamma. Jag lät mig svepas med. Dina läppar, dina ögon. Jag har aldrig kunnat motstå dem. Att känna din mjuka doft, att få känna din varma hud mot min. Att skratta, bara vara i varandras närhet. Jag trodde inte jag skulle känna så för dig. Jag VISSTE det. Du visste det med men låtsades om annat. När du kysste mig, så som du gjorde på den där judeskolan på söder. Herregud. Jag visste redan när vi sågs vad som skulle ske, men du bekräftade allt där och då. Regnet hade svept med sig allt. Dränkt det. Alla tankarna drunknade. Ljuden blev till avlägsna brus. Jag ville bara ta på dig, och så blev det. Och du tog på mig på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Allt var nytt utom situationen som spelats upp i mitt huvud så många gånger förr. Jag har spelat upp detta scenario förr. Du med. Inget kommer att ske framöver. Det är som det är men jag sov gott inatt. Jag sov väldigt gott, i din säng, med din kropp bara någon centimeter bakom min. Och för första gången på mycket länge kände jag mig trygg.