The Pretentious Illiterate

Mitt nagellack torkar medan tankarna vandrar kring vardagsbestyr. Vardagskärleken som flimmrar vid alla olika tillfällen. Inatt drömde jag konstigt. Jag vaknade alldeles omtöcknad. Inte vet jag var de där tankarna kom ifrån, jag blev överrumplad. Jag har varit på helspänn hela dagen. Dumma drömmar. Jag var på picnic med Stefan idag, skulle grillat men kände att jag hellre umgicks med honom en hel dag. Kom hem halv 10. Jag tror jag behövde en hel dag ute. Det var inte så varmt, men sällskapet var i världsklass trots mitt mycket dåliga humör. Visst blev det lite bråk, men det blir det jämnt... när jag är med. Jag har insett att jag är lite av en dramaqueen. Men man får helt enkelt stå ut med mig. Eller så går man ifrån, jag ställer få krav på människor. Bara att de visar mig rätt mängd uppmärksamhet, ömhet och respekt. Och ger mig utrymme. Jag vill inte tro att jag är så jobbig att umgås med.
Jag har länge funderat på en del saker som jag bör ändra i mitt liv. Men jag är så otroligt lat, det är en sjukdom. Eller så är det inte det. Jag kan inte förmå mig själv att ta tag i saker, som om jag var rädd för förändring. Vilket jag nog är i smyg. Men jag blir totalt nollställd inför att göra fint hemma. Det är lättare att fly problemen än att ta tag i dem... Kanske skulle man ta hjälp utifrån. Men jag vet inte om jag vill. Jag vet inte vad jag vill längre. Allt jag vet är att jag är rädd för vad som komma skall, baserat på det som varit. Inget nytt har någonsin varit bra. Men man vet inte, nästa steg jag tar kanske blir ett bra sådant. Kanske inte, men den bron får man korsa när man kommer till den.

Jag ska sluta turista i mitt eget liv. Det är dags att ta kontroll över mig själv, allt annat har jag lyckats tämja. Allt utom besten, som är jag själv.

I want to live like common people... I want to do whatever common people do. I want to sleep with common people.. I want to sleep with common people like you.

/Bell