The Pretentious Illiterate

Den välbekanta ångesten infinner sig, lika säkert som kylan, i denna lägenhet på tredje våningen. Melody Gardot spelar på repeat. Jag är rädd. För att jag sumpade en genuin chans idag. Jag är rädd för att jag saknar honom. Jag är rädd att jag aldrig kommer känna som jag gjorde. Jag är så jävla rädd för mig själv.
Jag sitter inlåst i min lägenhet dagarna i ända, jag går inte ut. Jag är rädd att gå ut. Rädd för blickarna, rädd för tankarna. Bara rädd.
Jag vet att det är dumt att sakna något som var fel men ändå gör jag det. Jag trodde att jag var en smart individ. Alltid haft den etiketten på mig själv. Intellektuell. Påläst. Duktig. Men så fort jag stänger dörren till yttervärlden är jag bara en liten flicka som är rädd för mörkret och ensamheten. Ändå är jag ensam. Hela tiden. På egna termer. Jag vet inte varför jag är på detta vis. Men jag har ingen anledning att gå ut längre. Jag är så rädd att jag ska fastna, som så många gånger förr.
Jag har funderat. Kanske ska jag träffa en ny. Jag har tre, nej, fyra potentiella kandidater. Fem, till och med. Fem män, den ena bättre än den andra som alla visat genuint intresse. Som gör upp planer, som vill ses. Och vill prata. Men jag har avböjt. Alla gånger har jag sagt nej för att jag vet att de inte är han. Inte ens han är han. Men han var min dröm så länge, och det är svårt att släppa taget om sådana drömmar.
Jag borde ta mig i kragen. Släppa in någon ny i mitt liv. Men istället barrikaderar jag dörren mot omvärlden. Jag sitter ensam i en kall lägenhet som saknar värme på alla plan. Jag sitter ensam i en soffa som slukar mig hel, med Melodys röst som påminner mig om honom. Alla ord. Alla tankar. Alla känslor. Hos honom. I hans famn. Där jag aldrig var trygg. Aldrig heller kommer bli. Vi visste båda att det var ett tidsbestämt möte. Det skulle ta slut snabbt, men dagarna var oändliga. Och den tid vi hade tillsammans, den var perfekt på sitt eget vis. Men bara när det var han och jag. Aldrig när omvärlden trängde sig på.
Nu sitter jag ensam. Avståndet mellan oss har krympt, inte det fysiska men det mentala avståndet. Vi kommer att ses. Vi vet när. Vi vet bara inte var och hur. Men det kommer.

Jag behöver hopp. Ett sista desperat hopp. Jag behöver någon. Troligtvis inte honom, men jag kan inte förmå mig att träffa någon ny. Börja om. Igen och igen och igen. Varför kunde det inte bara vara förevigt. Inte för att jag hade velat det. Men det vore skönt ändå. Det vore så himla bra att ha någon att vakna upp bredvid. Som fyllde en hel plats. Som var varm och snäll. Som kunde ta mig i sin famn och låtsas om att allt kommer bli bra till slut.

Jag behöver en som kan smeka min kind, säga "shh det kommer bli så bra så". Någon som kan säga det på ett sätt som övertygar. Någon som kan hjälpa mig att bara släppa taget om allt och le igen. Le som jag brukade göra de dagar då jag hade något att le åt.

Jag måste rycka upp mig innan jag faller genom isen. Denna gången, denna gången ska jag inte falla. Denna gången ska jag masa mig upp ur min misär, ta ut soporna och handla bröd och mjölk.
Jag har ingen mat hemma. Inen mat och ingen vilja till att gå ut. Men nu ska jag banne mig ta tag i detta. Jag börjar bli pinsam.

Enough is enough.

/B