The Pretentious Illiterate

Vissa dagar går så sakta att man inte tror att de kommer ta slut. Fastän solen håller på att gå ner så har klockan stannat, någonstans mellan dag och natt. Skymningen närmar sig fastän klockan står still, och tiden med den. Jag lever i ett nervöst vakuum. Inväntar samtal efter samtal. Inväntar natten. Inväntar besked och känslor. Inväntar en storm.
En gång i tiden visste jag vem jag var och var jag var på väg. Det kom som i en dröm. Kanske var det en dröm. Kanske blir det verklighet. Hur det än blir så har den tiden, och insikterna, förflutit. Water under the bridge. Känslor, tankar och främst drömmar packas ner i lådor och läggs upp på hyllor. I lådor som man ibland öppnar för att minnas. För att överväldigas av det förflutna. Bilder i ramar, allt för att behålla det förflutna så intakt som möjligt. Kuvert efter kuvert med brev. Bevarade. Pristine. Allt för att inte grumla minnena av en svunnen tid.

Vi sparar allt bagage. Istället för att slänga och befria sig så sparar man. Man bygger upp hela lager med lådor. Minnesboxar som bara väntar på att öppnas och svämma över. Man sparar för att en dag kunna öppna dem och drunkna i alla de minnen som man stängt in för att man inte kunnat simma till ytan då händelserna tog plats.
Pojkvänner. Vänner. Flytt. Arbete. Skola. Familj. Drömmar. Hopp. Besvikelse. Lycka. Allt stänger man in i dessa lådor. Bara för att inte påminnas om dem dagligen, för att sedan öppna lådorna en natt då allt känns hopplöst. När man känner sig så tom att det ekar, då öppnar man en väl vald låda. Bara för att känna något igen. Fjärilar. Oro. Ångest. Rädsla. Lycka. Vad som helst. Vad som helst som fyller tomrummet en stund.
Vi ser och tar på minnena. Vi känner något. Vadsomhelst. Sen ställer vi tillbaka dem fint i lådan. Lägger locket på ännu en gång, och ställer tillbaka lådan på sin plats i hyllan. Sedan stänger vi den dörr vi passerat genom och låser den.
Lägger nyckeln på en säker plats.
Sedan återgår vi till vår vardag. Vår gråa, tråkiga vardag. Och tänker inte mer på de minnen vi återupplevt. Vi går vidare. Skygglapparna på.

När allt sedan blir tungt igen. När ensamheten kryper riktigt tätt inpå. När livet visar sig från sin fula sida. När vi känner att vi inte orkar mer. Då plockar vi upp den där nyckeln. Låser upp dörren. Väljer en ny låda och minns. Om så bara för en liten stund. Allt för att frångå vardagen och verkligheten. För det är lättare att leva i det förflutna, där inga överraskningar finns. Vi har redan gått igenom det. Vi vet vad som komma skall. Och hur hemskt det än må ha varit, så har vi tagit oss igenom det och det är vad det är... ett minne blott.

/B