En dum idé
Det här var en dum idé. Jag vet det. Jag trodde jag var mer redo. Jag kanske var. Kanske inte, med tanke på resultatet.
Det är inte värt de drömlösa nätterna. Inte värt mardrömmarna de nätter då jag drömmer. Inte värt smärtan. Inte värt de stundande tårarna.
Eller så är det precis värt allt det. Kanske är det värt än mer. Jag ville ju så mycket. Jag trodde så högt om mig själv. Men kan det vara så simpelt? Kan det bara vara så att jag saknar att ha dig i mitt liv? Kanske är det därför jag kramar mina kuddar extra hårt? Är det du som är min drog? Som om jag inte redan visste det. Som om jag var ny här.
Jag röker paket efter paket. Tittar på filmer med tårar i ögonen. Alla tankarna hos dig. I din varma famn. Är jag dum som känner så här? Avståndet mellan oss kommer aldrig bli kortare. Aldrig. Jag trodde bättre om mig själv. Jag kanske trodde fel.
I dagsljuset ser jag alla felen. ALLA. De är många. För många. Men kan det ändå vara så lätt som att jag älskar dig? Trots avståndet?
Jag vill tro mer om mig själv.
Tiden får utvisa. Just nu känner jag mig liten och svag. Trött och ledsen. Och jag saknar dig. Och jag älskar dig. Fast jag kommer aldrig mer kännas vid de orden inför dig. Men jag gör det. Har alltid gjort. Kommer alltid göra. Du är mitt heroin och jag vet inte om jag vill gå vidare riktigt än. Avstånd eller ej. Du fattas mig.
/Belma
Kommentarer
Trackback
