The Pretentious Illiterate

Feelin' the same way all over again..? Nej, det tror jag ej. Men många idéer stiger till ytan när man blir så nedslagen som jag blev. Ett felsteg som märker en så länge.
Den där tomhetskänslan infinner sig återigen i mitt bröst. Den är tung. Gör det otroligt svårt att andas. Luften fyller min bröstkorg men jag andas inte. Det går per automatik. Hah, som att andas... antar jag.

Jag funderar starkt på om jag inte bara har ett stort tomrum i mitt bröst. Tankar på en hjärtinfarkt går runt i mitt huvud, bara för att se om hjärtat sitter kvar där det ska. Jag är för avtrubbad. För vissen för mitt eget bästa. När fan ska jag få tid att njuta? När fan ska jag LÄRA mig HUR man njuter av livet? På riktigt. Inte bara som någon form av skuggteater.
Jag är orolig, hela tiden. Rädd, även. Kan vara för att mitt liv är så händelselöst. Tråkigt. Tankar på att bli en sån där som har en hobby, går runt igen. Kanske ska jag bli sån. Kanske ska jag ta upp min enda passion, igen. Att spela piano. Det var länge sen jag tog lektioner. Jag skulle behöva ett par igen. Nu ska jag bara hitta en lärare, sen tror jag min gamla passion kan vakna.

Sen barnsben har jag vetat att jag är annorlunda. Mina intressen har aldrig varit som andras. Jag är en sån där svår, författartyp som inte skrivit ett skit. Och jag lider ständigt för det. Jag har förvisso fått några dikter publicerade, men det är allt. Ingen samling, inga noveller. Inget vettigt. Det är bara när jag stimulerar mitt sinne med vackra ting, och ljud, som jag får inspiration att skriva. Pianot har spelat en stor roll i mitt liv. Hur avlägset spelandet än har varit de senaste åren, det har uteblivit i flera år, så ligger det mig nära till hjärtat. Och jag har alltid velat lära mig spela fiol. Men den drömmen kan komma att bli ouppfylld. Kanske en dag, när jag vågar mer. Vem vet?

Jag skulle vilja kunna skriva fritt. Jag skulle kunna leva och dö för den konsten. Läsa, och skriva. Spela på nätterna. Dricka starkt kaffe och resa. Ni vet, den gamla drömmen.

Jag skulle lida, mer så än nu. Men jag skulle älska det! Jag skulle älska att kunna vakna i ett hem fyllt av tidningsurklipp och böcker i högar på golvet. Jag skulle njuta var sekund av vetskapen om att det jag gör har betydelse i ett större sammanhang. Få lite mening i tillvaron. Men istället tar jag det säkra före det osäkra. Jag jobbar ett åttatillfem-jobb som betalar min hyra och mina räkningar. Som ger mig lön för den väldigt lilla mödan och som lämnar mig alldeles tom i slutändan. Otillfredsställd och ensam. Ensam med det lidande som aldrig får ta form på ett blankt, vitt papper.

Jag ska nog börja skriva igen. Jag har en tanke. Nej, jag har många tankar. Och jag tror jag ska ge dem utrymme i min bröstkorg som för närvarande inte ömmar lika mycket som förr. Jag tror en plan tar fart. Jag tror vi är på gång, mitt hjärta och jag.

Tack. Tusen gånger tack.

Jag ska ta min kaffekopp och min kappa på en liten promenad ut, för att hänge mig. Jag ska röka, för att stilla ett stort begär. My favorite poison. My choice.

/Bells