The Pretentious Illiterate

Jag var på PwC för dryga timmen sen. PwC är ett drömföretag för yours truly. Vore som en dröm detta. Inte för att mitt jobb är dåligt, tvärtom. Jag har aldrig trivts så bra. Aldrig. Gruppen jag jobbar med är underbar och egentligen hade jag velat stanna här för alltid. Men då det går via bemanning är jag lite kluven. Av erfarenhet talat. Once bitten - twice shy. Och lägenhet har jag också! Allt vände. Jag är äntligen lycklig. Min lycka är fullkomlig. I've come full circle. Nu vill jag bara hitta ett bra hem för min lillaste Knugen så är allt perfekt i mitt annars imperfekta liv. /Belmot

blogg.se vill inte att mina inlägg publiceras. Trist. Jag ska hitta ett verktyg för att flytta alla mina inlägg och sedan bege mig till wordpress. De har applikation till iPhone dessutom. Vital funktion.

Så tills vidare, I bid you... Adjö.

Jag vet inte, kanske är sagan inte för alla. Den med drömprinsen och slottet.

Personligen känner jag mig alltför evolverad för att lämna livet bakom mig och bege mig på familjeäventyr. Jag trivs i min boning, med min katt, min av-och-på- pojkvän. Jag trivs med att kunna köpa klockor, smycken, telefoner och kläder för flera tusen. Jag trivs med att kunna ta mitt pick och pack och bara glida iväg en vecka eller fyra, närhelst jag behagar.

Jag har länge drömt om att träffa en drömprins som accepterar mig precis så som jag är, och som kan älska mig oavsett vad. Jag tänkte att jag skulle bli lycklig då. I ett stabilt förhållande, där man har utrymme. Men jag gör inte det. Jag trivs med mitt flängiga, instabila liv. Jag trivs i all drama. Jag trivs med resor som jag vantrivs på. Jag älskar att kunna vandra runt i världen som ja vill, utan att behöva ta hänsyn till någon. Eller något.
Och varför skulle jag inte det!? Vad är charmen med ett hemmavarande liv. En frivillig fängsling av alls om i slutändan är jag.
Jag vill kunna sova en hel natt, jag vill kunna vakna på morgonen och röka inomhus medan jag dricker mitt kaffe. Jag vill kunna gå ut med vänner och supa till, sova på en soffa och sedan komma hem 2-3 dagar senare, utan att tänka på någon annan, utan att behöva ordna barnvakt. Utan att behöva böna och be om förståelse och hjälp.

Kanske är det ett tecken på mognadsbrist, eller så är mitt ego så stort att jag låtit det ta överhanden. Kanske är det just ett tecken på mognad, att jag väljer att avstå från ett liv där mina tankar kretsar kring blöjor istället för de roliga sakerna jag ska göra på nästa äventyr.

Nejtack. Jag tycker nog om mig själv lite väl mycket för att bara släppa det jag har nu. Jag är inte redo att sluta bege mig på alla olika äventyr och resor. Jag är inte redo att sluta bråka om allt och alla. Bara för dramatikens skull. Nej. Jag trivs som jag är.

Min hommage till mig.

/Bell

Hej,


Idag tog jag beslutet. Det jag fasade för så, förut. Jag valde att hoppa, utan fallskärm. Medan jag faller gör det inget, jag känner mig blott illa till mods. Men jag insåg att jag mår dåligt endast i fel sällskap, och när jag vaknade imorse hade jag fattat beslutet att en gång för alla börja cykla utan stödhjul.

Kanske är det ett tecken att solen äntligen skiner över Gnesta, kanske är det inte det. Ett är i alla fall sant, jag och Kungen mår bra. Musiken strömmar ur högtalarna och min kaffekopp håller mig sällskap medan jag ömsom skriver, ömsom tittar ut.

Idag ska jag packa ihop min dator och bege mig till mina föräldrar för att få hjälp att få igång den. Sen kan jag, som alla andra, surfa fritt och sno internet av min givmilda granne.

Dagens inlägg handlar endast om att jag mår bra. Stödhjulen är av och jag cyklar för egen maskin. Han höll mig kvar i nåt jag lämnat, men det var då. Farväl, gamle vän. Tack för allt och farväl.

Jag vet att människor inte ändras. Men av någon anledning så ville jag vara naiv denna gången. Det var ett dåligt beslut. Men det var mitt, och jag står för det. Detta ämne är uttjatat. Han är uttjatad. Jag ville mer, men fick SÅ mycket mindre. Så nu är det bekräftat. It's a done deal.

Fick en födelsedagspresent från Marajah. Jag älskar den! Tack snällaste, sötaste du :D

Imorgon bär det av till Sthlm, vår Kungliga Hufvudstad, för lite shopping. Lite fika och mycket glädje.

Marlboro Black visade sig vara lite av en besvikelse, men paketet är underbart läckert. Det är som att ha snusat General White och byta till General Portion. Det känns lite märkligt men det är estetiskt tilltalande, detta paket.

Och jag går kring ämnet som katten runt het gröt, men han driver mig till vansinne. Hans kommentarer, som jag så GÄRNA hade visat för alla er men som jag inte gör endast för att jag inte vill hamna i trubbel. Men den fina kommentaren om att han kan sova fint med andra bredvid sig, och att han ligger kvar ibland bara för att han inte vill störa den som sover bredvid honom. Mig har han aldrig brytt sig om, om han stör eller ej. Han är väl snällare mot alla de andra. Fin formulering. Jag älskar att han får mig att känna mig som ett billigt thailuder, när det i själva verket är han som är billig. Hans kommentarer och tankar.

Jag blev genuint upprörd. Men det är över nu. Verkligen. Jag har fått nog.

Tack och adjö. Vi slipper varann nu.


/B

Älskade underbara låt. Paloma Faith tog mitt hjärta i samma stund som jag hörde denna låt och insöp hela härligheten som är denna video. Titta, lyssna, njut.

Man får inte bädda in orginalvideon, per request av Universal Music. Dessa giriga as. Men låten är så värd att höras. Video eller ej. Underbar låt som jag precis bekantat mig med. Melanie Fionas underbara stämma får mig att må som en princessa.

Insup musiken, gott folk. Dagar som denna kräver glädjeämnen. Musik och film stimulerar glädjecentret i hjärnan, njut. Snälla... bara njut :D

Nu är det gjort. Jag har fått erfara honom igen och denna gången dog den sista lågan som tänts. Ja, älskade vänner. Sagan är slut. För mig. Jag trodde på fullaste allvar att människan hade ändrat på sig, och ja det hade han, men inte till det bättre. Han hade blivit ännu mer egocentrerad än innan, vilket man inte kan tro att en person kan bli. Men gissa min förvåning. Eller bristen därav.
Nåväl. Jag ska inte ge honom fler än 3-4 rader. För ja, han är inte värd det. Någon som däremot är det är en vän som jag tror kan bli så mycket mer än så.
Denna resliga karl, som delar mina intressen. Och vars intressen jag delar. Inte alla, men många. Och vi kommer bra överens, han kan ta en del verbalt stryk och han räds inte mig. Han kan ta mina dåliga sidor och göra dem till positiva. Han kan få mig att le även i de mörkaste av stunder, och han är där. Han lyssnar och han bryr sig. Och han gör allt för att få mig att skratta. Och det är så lätt för honom att göra det.
Han utmanar mig, och han är inte vulgär. Nej, han är en väluppfostrad kille med ett stadigt jobb och fötterna planterade på jorden. Huvudet är fyllt av information, bra information. Han kan lite om mycket och det är precis så som jag vill ha det.
Han har inte det där typiska utseendet som jag annars faller för men herregud vad han tar igen det på annat håll. Han ser inte ut som alla andra ex, vilket är mycket lovande. För det är det sista jag behöver nu, ännu en idiot till ex.
Han kan tyska, och franska. Vi ligger på samma nivå där. Han kan spanska, ungefär lika mycket som jag. Han är utbildad, väl utbildad och står på sina egna ben. Inga livlinor. Inte mer än jag i alla fall. Och jag kan inte hjälpa att mitt hjärta tar en extra skutt varje gång han hör av sig. Och frågar hur min dag varit, och säger saker som "om du behöver prata så finns jag här". Och jag vill prata. Med honom vill jag prata om allt. Och se världen. Hålla hans hand och känna mig trygg. För han har det där. Je ne sais quoi.
Han är en riktig kille som verkligen känns genuin. Som visar ett genuint intresse för mig och mitt liv och som inte är rädd för att spendera timmar efter timmar på dumma samtal om Star Trek eller Nintendospel eller för den delen Tekken. Han gör så att jag börjar hoppas igen, och jag vill visa honom en sida av mig som få upplevt. Den där genuint älskande sidan.
Jag kan sakna honom ibland, men jag vet att vi snart ska ses. Så fort allt blir avklarat på alla fronter. Jag sa som det var till honom om gårdagens snedsteg och allt han sa var "vi alla gör misstag, behöver du prata så lyssnar jag". Och jag pratade. Och han lyssnade, och när samtalet var slut ville jag teleportera mig till honom. Till hans fina lägenhet, till hans fina liv. Till honom. Och bara tacka honom. Buga och bocka för att han är som han är mot mig.
Jag vet inte om du läser detta, vännen, men du ska veta att du gett mig en anledning att hoppas. Även riktiga hårdrockare har ett mjukt hjärta. Kanske mer så än andra. Och jag vill tacka dig för att du inte är rädd för mig. Inte rädd för att jag är taskig ibland och på urkasst humör. Och jag vill tacka för att du låter mig vara den jag är och tycker ändå om mig, eller kanske just därför. Du är den finaste människan jag lärt känna, av det manliga könet. Marajah har imponerat på mig på damsidan. Och tänka sig att jag lärde känna er båda i detta 2009. Ni två gör mina dagar så bra att till och med tomten från mitt förflutna inte kan sabba det.

Tack och åter tack!

/Belma

Nu har jag bestämt mig. Jag ska sluta röka. Rökte min allra sista cigg och efter en snabbtitt i papperskorgen som jag har vid datorn hittar man inte mindre än 5 tomma paket. Man finner även ett i köket. Allt är färdigrökt. Så mycket nikotin. Så mycket tjära. I mina lungor. Intet mer. Belma har fimpat för gott. Och smaken av den sista ciggen dröjer sig kvar i munnen. Det är gott, men inte värt ångesten. För jag har ångest då jag röker. Jag vet att jag gör fel, men jag gör det i alla fall. Mot bättre vetande. Men nu har jag eliminerat en av de sista skuldfällorna i mitt liv. Det är klart. Ett helt, långt kapitel stängt.

Ovan citerade låtstycke är ett av de sannaste som skrivits. Gnarles Barkley, givetvis. Låten "Going on". En av mina favoriter.

Nog om det. I helgen insåg jag en sak. Mitt liv måste göras om. Mitt hem, främst. Inga nya saker ska in innan allt det gamla slängts ut. Och det svåraste för mig är att göra mig av med mina högt värderade prylar. Men nu ska det gamla ut. Det är dags att frigöra mig från måsten. Jag rensade ut i köksskåpen i afton. Jag ska även diska för hand, för första gången på flera månader, de tallrikar som inte får plats i diskmaskinen. De har agerat fruktfat, och stått i diskhon i flera veckor. De var rena innan, de skulle bara sköljts av. Nu är de äckliga och samlar bananflugor. Läskiga små varelser. Ingen respekt för ens integritet.
Utöver såna har jag hittat inte en, utan TVÅ, fjärilar i mitt hem. Den ena flög in för några dagar sen. Jag dammsög upp den efter en lång uppladdning. Den andra, flög ut under min säng igårkväll. Jag skrek som en stungen gris och stängde in mig i sovrummet efter att den flugit ut i mitt vardagsrum. Jag satt där inne i en timme eller två innan jag samlade mod till mig att springa efter dammsugaren och suga upp även denna fjäril. Det läskiga är inte att det finns fjärilar (eller jo det är det) i mitt hem, utan att det är två som ser likadana ut. Kommer det fler måste jag flytta.
Jag är hysteriskt rädd för fjärilar. Gay, jag vet. Men jag är det. Och jag vet inte ens när jag blev det, och än mindre varför. För jag minns de många utflykterna till Fjärilshuset. De som man längtade till. Även så sent som gymnasietiden. Men nu. Jesus.

Ovanligt att vara rädd för fjärilar, har jag hört. Jag tror inte det. Folk är väl bara tysta om sånt. Det är ju lite gay.

Nej, nu ska jag ta och diska de två faten och sen ska jag nog fortsätta läsa De tre musketörerna, på svenska (för första gången).


/B

Ibland har man dagar när man inte kan stå på benen.

Inte för att man inhalerat en flaska vodka på 20 minuter, inte heller för att man är deprimerad och drar blott för gardinen för att slippa se att det finns en värld utanför.

Nej, ibland, men bara ibland så är man så konsumerad av lycka att benen inte längre orkar bära en.

Det är dagar som dessa, som kommer alldeles för sällan, som man önskar att man kunde ha vingar.

Dagar som dessa som man önskar man kunde lyfta från marken i kropp, som man redan gjort i själ och se världen ovanifrån.

Njuta av utsikten.

Flyga med fåglarna och ta sig till en plats där man kan vara ensam med sina tankar.

Låta sig överväldigas, sköljas över av lycka.

Tänk vad två telefonsamtal kan göra med en människa.

Tänk att lyckan är inom räckhåll.

Tänk... bara tänk.

Jag ska laga lite god mat.

Jag ska fortsätta läsa min bok som jag älskar.

Jag ska skriva och jag ska sjunga.

Men mest av allt ska jag njuta av stunden.

För denna är ganska ensam i sitt slag.

Vilken underbar dag att vara vid liv!

Vissa dagar går så sakta att man inte tror att de kommer ta slut. Fastän solen håller på att gå ner så har klockan stannat, någonstans mellan dag och natt. Skymningen närmar sig fastän klockan står still, och tiden med den. Jag lever i ett nervöst vakuum. Inväntar samtal efter samtal. Inväntar natten. Inväntar besked och känslor. Inväntar en storm.
En gång i tiden visste jag vem jag var och var jag var på väg. Det kom som i en dröm. Kanske var det en dröm. Kanske blir det verklighet. Hur det än blir så har den tiden, och insikterna, förflutit. Water under the bridge. Känslor, tankar och främst drömmar packas ner i lådor och läggs upp på hyllor. I lådor som man ibland öppnar för att minnas. För att överväldigas av det förflutna. Bilder i ramar, allt för att behålla det förflutna så intakt som möjligt. Kuvert efter kuvert med brev. Bevarade. Pristine. Allt för att inte grumla minnena av en svunnen tid.

Vi sparar allt bagage. Istället för att slänga och befria sig så sparar man. Man bygger upp hela lager med lådor. Minnesboxar som bara väntar på att öppnas och svämma över. Man sparar för att en dag kunna öppna dem och drunkna i alla de minnen som man stängt in för att man inte kunnat simma till ytan då händelserna tog plats.
Pojkvänner. Vänner. Flytt. Arbete. Skola. Familj. Drömmar. Hopp. Besvikelse. Lycka. Allt stänger man in i dessa lådor. Bara för att inte påminnas om dem dagligen, för att sedan öppna lådorna en natt då allt känns hopplöst. När man känner sig så tom att det ekar, då öppnar man en väl vald låda. Bara för att känna något igen. Fjärilar. Oro. Ångest. Rädsla. Lycka. Vad som helst. Vad som helst som fyller tomrummet en stund.
Vi ser och tar på minnena. Vi känner något. Vadsomhelst. Sen ställer vi tillbaka dem fint i lådan. Lägger locket på ännu en gång, och ställer tillbaka lådan på sin plats i hyllan. Sedan stänger vi den dörr vi passerat genom och låser den.
Lägger nyckeln på en säker plats.
Sedan återgår vi till vår vardag. Vår gråa, tråkiga vardag. Och tänker inte mer på de minnen vi återupplevt. Vi går vidare. Skygglapparna på.

När allt sedan blir tungt igen. När ensamheten kryper riktigt tätt inpå. När livet visar sig från sin fula sida. När vi känner att vi inte orkar mer. Då plockar vi upp den där nyckeln. Låser upp dörren. Väljer en ny låda och minns. Om så bara för en liten stund. Allt för att frångå vardagen och verkligheten. För det är lättare att leva i det förflutna, där inga överraskningar finns. Vi har redan gått igenom det. Vi vet vad som komma skall. Och hur hemskt det än må ha varit, så har vi tagit oss igenom det och det är vad det är... ett minne blott.

/B

Nu sitter jag här, vid en ny dator, på en ny soffa framför en 46" LED-TV med en förkylning utan dess like. Influensan har slagit hårt mot mig igen. Jag visste det redan förra året (som var första året i mitt liv då jag haft influensa) att en olycka sällan kommer ensam. Har skiten fått fäste en gång blir man aldrig av med den. Och se på fan, jag hade rätt. Nu har jag vart hos päronen sen jag hjälpte dem flytta. Även fast hjälpte är fel ord. Jag och min bror flyttade allt. Jag med min jävla feber flyttade 3 sängar, två soffor, bokhyllor och annat skit. Alla deras möbler väger bly. På kvällen efter flytten dog min kropp en smula och jag somnade sittandes. Fullt påklädd under en filt. Jag trodde jag skulle frysa ihjäl. Och så svettades jag som en gris. Feberyran tog död på mig.
Så nu sitter jag här och självömkar med feber, halsont och ångest så jag spyr. So help me God om jag gör dåligt ifrån mig imorrn. So fucking help me God.

Jag trodde förövrigt att jag var över en del händelser i det förflutna men nej. Inget är visst överspelat än. Men nån dag. Nån vacker jävla dag, då hoppas juag att du är död och glömd. Om inte i verkliga livet, så åtminstonde i mitt huvud. Din ynkliga lilla skit.


May you live in interesting times and come to the attention of important people.

/B

Ibland.
Bara iblad kommer nätter som dessa.
Nätter i stillhet och ro.
Utan rädsla.

Jag sover med en extra kudde i sängen.
En som jag kramar hårt när ljuset från vardagsrumslampan inte räcker till.
En falsk känsla av trygghet.
Som Barry Manilow.

En falsk bild av det förflutna.
Rosa drömmar som aldrig infriades.

Snart faller allt i glömska.
Rädsla och ångest med.
Även dessa obeskrivbara stunder då lyckan känns gjord.
Yesterday's a dream, I await the morning.

Jag har tillåtit mig själv allt.
I retur får jag ett lyckorus som annars bara alkoholkonsumption brukar bära med sig.
Jag får göra som jag vill inatt.
Röka och dricka Fanta citron.
Jag får äta gelehallon och titta på gamla Simpsonsavsnitt.
Jag får känna mig fri och ensam och lycklig.

Jag får vara jag.

Jag får vara den jag som jag är och alltid varit.
Iförd en klänning och pärlor, med fixade naglar och ett leende på läpparna.

Jag får, om jag vill, glömma bort att jag inte rakat benen eller plockat ögonbrynen.
Men främst får jag glömma all smärta.
För idag är jag lycklig.
Idag är jag en annan.
Ikväll snarare.
Jag tror att jag har lärt mig knepet.
Inatt är jag min.
Alldeles min egen.
Men bara inatt.

Imorgon... ja, imorgon är en annan dag.

Hej alla,


Jag har fått Have yourself a merry little christmas på hjärnan. Jag börjar Julen ungefär samtidigt som IKEA, min kyrka. Jag känner mig på bra humör, nu speciellt efter mitt lilla samtal med Marajah. Den där sista stora pusselbiten föll på plats. Det är inte alls utseende jag faller för, har jag insett. Det är den där underliggande egoisten och mobbaren som jag faller för. Arrogansen som finns i ögonen.

Jag har ju aldrig fallit för Bambi. Bambi brukar oftast vara rädd för mig. I prowl. Det är läskigt. Jag nästan insisterar på mig själv. Inte alla kan hantera det. Och jag förstår inte folk som måste hävda sig. Jag tar den plats som är min, utan att fråga. Jag smyger inte med vem jag är. Jag är en jägare. Inte en som blir jagad. Och jag har varit lite rädd för mig själv på sistonde, för jag höll på att falla ur karaktär en sekund. Jag blev undergiven. Något som aldrig tidigare skett, och jag visste inte hur det kunde ske eller varför. Men jag har insett vad det är.

Jag är lite av en kameleont, det är en försvarsmekanism. Jag anpassar mig väl till omgivningen, men tar aldrig del av den. Och nu gjorde jag det och blev sårbar. Något som inte händer i vanliga fall. I depressioner, ja, men jag mår bra. Jag har inget att sörja i mitt liv och därför blev jag så tagen då jag insåg att jag börjat smälta in i miljön kring mig. Slutat härma och börjat agera som den grå massan. På ren instinkt.

Men ikväll så förstod jag vad som var felet. Vad som alltid varit felet. Det som nu blivit åtgärdat.

Jag trodde länge det var Marcus fel, det som skedde. Men jag hade fel. Han var bara en pjäs i ett spel där jag höll på att förlora mitt jag. Han betydde aldrig något, det är därför jag inte saknat honom. Men nu, herregud. Haha, att jag våndades så över honom i vår relation. Eller jag trodde det var över honom. Men han var glasklar, det var annat som störde. Jag hade en annan fläck på radarn. Han som försvann. Som lämnade mig.

JAG FÖRSTÅR NU! Efter så här många år. Jag förstår. Han var Bambi. Han hade den blicken. Han hade rädslan i ögonen, men jag var för kär för att inse att jag skulle bli hans slut. Han besparade både mig och honom en stor förlust... Jag förstår nu. Äntligen. Magnus, jag ber om ursäkt. Jag skulle vetat bättre. Den tiden vi hade tillsammans tärde på dig och jag insåg inte ens att det var jag som var problemet. Du är förlåten och jag hoppas jag med är det. Förlåt, förlåt, förlåt. Tusen gånger förlåt, men jag älskade dig på det där alltomfattande sättet. Du blev mitt allt och det är inte för alla. Förlåt. Jag älskade verkligen dig. Men nu är du äntligen, äntligen glömd.

Tack Marajah du anar inte hur du befriat mig!


/Belma

Lovar du att vara ärlig? Så när som på
Du heter: Belma
Smeknamn: Lennart, Bettan, Bell, Belms, Bellis, Bubica, Fesika und so weiter...

Låt som när du är ledsen sörjer till? A coat of many colors
Beroende av: Uppmärksamhet
Vad behöver du mest just nu: Sömn, semester och en händig karl

Vad tror folk om dig? Att jag är obildad (som svär så mycket) och farlig (har jag fått höra)
Stämmer det? Säg det... Farlig är jag inte, obildad kan diskuteras. Numer kan jag stoltsera med en hel hög med högskolepoäng i allt från Filosofi till Statsvetenskap men det finns alltid de som kan mer och har läst mer
Vad får du oftast komplimanger för? Min klädstil, sminket och accessoarerna. Samt my GREAT t&a (tits&ass för de som känner sig vilsna)

Vad säger du för att imponera på någon? "I bet you I can throw this football over them mountains". Nejmen att jag sett alla Simpsons-, Futurama- och Family Guyavsnitt.
Hur imponerar man på dig? Genom att våga bjuda på sig själv, och att vara human och vänlig utan att man ska behöva be om det
Brukar du skratta för dig själv? Ibland så högt att folk på tunnelbanan ansluter sig

Vad står det i ditt senast inkomna SMS?: "Hej mitt underbara lilla hjärta! Förlåtom jag störde dig imorse. Nu är det spikat! Jag kommer till Sthlm på lördag! Och det ska bli så kul att få se dig och få krama dog och få höra ditt underbara skratt! Vad kan vara en bra tid? Vad passar dig? Jag ska träffa mamma innan men det är faktiskt så att du är viktigare!"
Var bor du? Gnesta
Trivs du där: Absolut. Hade gärna flyttat närmare stan men sådana här bostäder växer ej på träd så jag blir kvar

Äger du några converse: Fyra par
Sprit, cider, vin eller öl: Rött vin eller rosé om det är varmt ute
Vad har du för mobil: En Samsung i600 och en Samsung F110 miCoach

Nästa mål i ditt liv: Resa till Kina
Hur svarar du i mobilen: "Myello", "Ja det är Belma" eller "hallå".
Vem ringde du senast? Stefan

Vad sa den du senast pratade med i telefonen: Vi kanske får ses på söndag med
Antal timmar sömn inatt: Runt 4½
Sov du ensam: Ja

Brukar du komma i tid: Typ
När mår du bra: När jag får vara jag, utan ramar
När blev du fotad senast: Igår, mamma tog kort med den nya kameran de fick av mig på sin twentieth year anniversary

Hur känner du dig nu: Trött, i kroppen men pigg i huvudet och väldigt glad
Vanligaste färg på dina kläder: Jeans, rosa, orange, turkos och vit
Vad tycker du om fötter: Kan man tycka till om fötter?

Vad saknar du: En fläkt
Favorit dryck på morgonen: Kaffe, juice och smoothie
När brukar du oftast gå och lägga dig: Så väldigt olika

Är du blyg? Ibland
Sysslar du med någon idrott: Shopping
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Nej

Vad skulle du göra om du vore kille för en dag: Touch myself, all day long
Är du nöjd med ditt liv: Mycket
Vad är det värsta du vet? Tröga människor

Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? Mellan 2 och 3000 kr
Vad längtar du till? Semester BABY!
Har du bra vänner och äkta vänskap? Ja

Vad är det finaste du fått? En mix tape med alla mina favorit ståuppare, jag blev rörd
Om fem månader: Jobbar på ett kvavt kontor och gör avstämningar
Om ett år?: Samma som ovan... halvårsbokslut ser alltid likadana ut

Du samlar på: Onödiga fakta
Vem ringer du när du är arg/ledsen: Mamma
Har du strumpor på dig nu: Nej

Är det okej att gråta: Beror på när och varför
När grät du senast: Nån månad sen
Bär du glasögon eller linser: Glasögon

Har du piercing: Nej
Vill du gifta dig: Ja
Vill du ha barn: Ja

Är du bra på att laga mat: Ja, jag är passionerat förälskad i matlagning
Är du flygrädd: Inte ett dugg
Hur vig är du: Inte särskilt

Vilken är din favoritglass: Rocky Road
Tror du på ett liv efter döden: Nej
Bor dina föräldrar tillsammans: Mina biologiska, nej

Vilken ögonfärg har du: Gröna
Röker du: Ja
Hur ofta tränar/motionerar du: Går en runda varje dag numer
Vad är det viktigaste i livet?: Att vara lycklig och nöjd med sig själv och sina prestationer

Hej alla, Herregud, jag har jobbat sönder hela mig. Klockan 20 stämplade jag ut ikväll, denna valborsmässoafton. Jag var inte kvar sist på bygget. Bankavstämningarna var inte helt lätta denna månaden. Det var micket som diffade och många fel hade gjorts. Imorgon stänger vi, på gott och ont. Dvs att jag jobbar även på första maj. Surt, sa räven. Men man lär sig mycket. Helger får man ta ut sen :) Nu ska jag nanna, imorgon väntar mer arbete. Och kanske ska jag ta mig hem också. Det vore fint. /Bellz

Åh, ja. Precis som jag alltid tyckt; Finland har bland de snyggaste karlarna på denna sfär, som är vår värld. De är byggda som hela karlar, inte små taniga pojkar. Det här är generaliserat, ja, men ändock inte.
Jag ska inte säga alla männen på detta kontor är hela karlar, men 99% av dem är det. I Sverige ser alla ut som tonåringar. Som underutvecklade tonåringar. Jag tycker tyvärr inte att det är attraktivt. Inte någonstans. Jag vill gärna att killen jag dejtar är fullt utvecklad, både i huvud och kropp. Därför faller jag sällan för svenska pojkar. I like them big, damn it. Barnkroppar är inte tilltalande, i mina ögon. Därför är det kul att vara i Finland, man har äntligen lite ögongodis att lägga blickarna på.
Och så det finska språket. Jag kan vara den enda på denna planet som blir sjukt exalterad av detta språk. Det är så gulligt, speciellt när herrarna konverserar på detta språk.

Åh det är så kul att vara här. Helsinki är dessutom en av mina favvostäder, all time. Jag kan alltid hitta en massa skoj saker här, och så är det kul med allt ögongodis. Muchos nice.

Nu ska jag packa ihop här och vi ska börja röra på oss strax. Men först fika.

/B

Jag träffade honom på tåget. Han med den skarpa uppsynen, det långa blånda håret. Polisongerna och skägget. De många, men smickrande piercingarna. Herregud. Mitt hjärta tog ett extra skutt. Vilken lycka.



Nej. Jag ska sluta drömma om alla dessa karlar, jag har ju Oskar.


Maria, titta... Jag nämner dig nu ;D


/B

För var dag som går så tycker jag om dig allt mindre. Allt du säger, allt du gör... Jag har aldrig varit där och stöttat dig i dina val och jag kommer aldrig att göra det för du verkar inte kunna ta bra beslut. Du är elak för jämnan och får mig att tvivla på mig själv. Jag är glad att jag inte behöver ta hänsyn till dig och dina förvridna åsikter, dina obildade och oerfarna idiotiska idéer. Nejdu, jag har det bättre utan dig. Jag har det så bra så. Men ibland, bara ibland... väldigt sällan, kan jag sakna vissa stunder. Sakna något jag aldrig haft. Jag tänker inte så mycket på dig längre, fastän vi hörs, i princip, dagligen. Du är bara en statist i en såpa som slutat dra tittare.
Ja, mitt liv är inte spännande längre. Inte som det en gång var. Men igår insåg jag att lågan finns kvar. Jag hittade ett par örhängen, ett par såna där som jag brukade ha en gång för länge sen. Innan vi ens träffades och du fick utrymme att döda det som en gång var jag. Det blixtrade till. Jag vaknade, om så bara för en sekund. Men det var allt som krävdes, det där lilla hoppet om liv. Det finns kvar. JAG finns kvar! Djupt begraven under all din skit. Det finns hopp alltså. Och vilken lycka! Vilken underbar lycka! Som att vakna ur en mycket lång koma och inse att jag finns kvar, jag är inte helt död. Nu ska jag bara leta mig tillbaka, till den jag en gång var. Ruthless!

Tack örhängena, ni räddade livet på mig!

/B

Vad händer sen... när jag inte längre vet vägen ut..?

Jag hittade ett SL- kort på väg till jobbet idag. Det gick ut 25:e april. På lönedagen dvs. Mitt går ut den 14:de, långt innan lön. Jag hade behövt spara in på de där 700 kronorna, jag hade kunnat leva anständigt då. Men jag bytte inte ut mitt mot det upphittade. Jag lämnade det i hotellreceptionen nära mitt jobb. Många skulle säkert behållt det, eller bytt ut sitt mot det upphittade. Men inte jag. Gott folk, det är det som är skillnaden mellan folk och fä. Jag vet vad som är mitt, och även om jag blev av något som var mig värdefullt och kommer få betala dyra pengar för att kunna ersätta det kan jag inte tänka mig att behålla något upphittat. Även om det så är något som skulle ge mig frihet i en hel månad.
Det har inte med uppfostran att göra eftersom min egen bror behöll en telefon han hittat på bussen en helgdag då han intagit ett antal dl alkohol. Inte ens på fyllan hade jag kunnat behålla något som är någon annans. Mitt samvete skulle mörda mig. Jag vet att jag är naiv i mitt tänkande att människor kan vara goda bara de vill. Eller "goda" är fel ord, osjälviska... det var det jag menade.
Nog om det nu... Filip var temat på tapeten och Filip är det som ska diskuteras.

Jag vet att enskilda personer inte ser "det" i honom men jag gör. Som idag när jag tappade andan, som jag sällan gör. När han låg ner på sin stol så som jag också gör och såg ut som en hel karl. Trots sin ringa ålder. Och allt jag kunde tänka var tankar som inte bör omskrivas i en blogg som är för allmän granskning. Egentligen bör man inte skriva ut folks namn utan deras godkännande men han är min secret crush och jag tvivlar på att han hittat hit. Och om han har hoppas jag att han fattar att han är min secret job-crush :D
Herregud jag har förälskat mig i en tonåring. En alldeles underbart söt tonåring som jag gärna hade bekantat mig med närmare. Men Flippen slutar hs oss snart och jag tvivlar på att våra vägar kommer mötas igen. Så jag passar på och insuper honom medan jag ännu kan. Sen kommer det vara för sent, och han kommer säkert att efter en tid falla i glömska... som så många andra har.

Så... det var det. Nu ska jag vänta en stund till på att min hårfärg verkligen går in i håret och tar död på de där röda pigmenten som smyger sig ut så fort solen strålar.

Nuff said.


/Belma

Nu har jag fått min nya fon. En rolig leksak, dock utan spel och det känns snålt. Annars är skärmen ett smärre underverk och kameran är inte helt fel.
Idag laddar jag inför morgondagens Kroatien-resa. Jag är sjukskriven, för så laddar jag. Med feber och hosta. Jag var till kemtvätten och hämtade mina kläder och nu ska jag bara packa ner allt. Vad jobbigt allt ska vara när man mår apa.

Jag ska även skicka in en ansökan till ett analytikerjobb. Vore förträffligt trefligt att få något arbete där man kan utvecklas. Jag känner att jag fastnat litet.
Dock kan jag stoltsera med högre lön efter diskussioner igår. Fr o m 1/4 sitter jag på en mycket duglig nivå :D Jag är lika fräck som jag är tung, och det har visst lönat sig...

Nu ska jag sätta mig och peta ihop en bra ansökan... Få se om det blir nåt av det hela.


Fellows tell your lady she's the one...


/B