Remember me..? I used to live for music...
Vad händer sen... när jag inte längre vet vägen ut..?
Jag hittade ett SL- kort på väg till jobbet idag. Det gick ut 25:e april. På lönedagen dvs. Mitt går ut den 14:de, långt innan lön. Jag hade behövt spara in på de där 700 kronorna, jag hade kunnat leva anständigt då. Men jag bytte inte ut mitt mot det upphittade. Jag lämnade det i hotellreceptionen nära mitt jobb. Många skulle säkert behållt det, eller bytt ut sitt mot det upphittade. Men inte jag. Gott folk, det är det som är skillnaden mellan folk och fä. Jag vet vad som är mitt, och även om jag blev av något som var mig värdefullt och kommer få betala dyra pengar för att kunna ersätta det kan jag inte tänka mig att behålla något upphittat. Även om det så är något som skulle ge mig frihet i en hel månad.
Det har inte med uppfostran att göra eftersom min egen bror behöll en telefon han hittat på bussen en helgdag då han intagit ett antal dl alkohol. Inte ens på fyllan hade jag kunnat behålla något som är någon annans. Mitt samvete skulle mörda mig. Jag vet att jag är naiv i mitt tänkande att människor kan vara goda bara de vill. Eller "goda" är fel ord, osjälviska... det var det jag menade.
Nog om det nu... Filip var temat på tapeten och Filip är det som ska diskuteras.
Jag vet att enskilda personer inte ser "det" i honom men jag gör. Som idag när jag tappade andan, som jag sällan gör. När han låg ner på sin stol så som jag också gör och såg ut som en hel karl. Trots sin ringa ålder. Och allt jag kunde tänka var tankar som inte bör omskrivas i en blogg som är för allmän granskning. Egentligen bör man inte skriva ut folks namn utan deras godkännande men han är min secret crush och jag tvivlar på att han hittat hit. Och om han har hoppas jag att han fattar att han är min secret job-crush :D
Herregud jag har förälskat mig i en tonåring. En alldeles underbart söt tonåring som jag gärna hade bekantat mig med närmare. Men Flippen slutar hs oss snart och jag tvivlar på att våra vägar kommer mötas igen. Så jag passar på och insuper honom medan jag ännu kan. Sen kommer det vara för sent, och han kommer säkert att efter en tid falla i glömska... som så många andra har.
Så... det var det. Nu ska jag vänta en stund till på att min hårfärg verkligen går in i håret och tar död på de där röda pigmenten som smyger sig ut så fort solen strålar.
Nuff said.
/Belma
Jag hittade ett SL- kort på väg till jobbet idag. Det gick ut 25:e april. På lönedagen dvs. Mitt går ut den 14:de, långt innan lön. Jag hade behövt spara in på de där 700 kronorna, jag hade kunnat leva anständigt då. Men jag bytte inte ut mitt mot det upphittade. Jag lämnade det i hotellreceptionen nära mitt jobb. Många skulle säkert behållt det, eller bytt ut sitt mot det upphittade. Men inte jag. Gott folk, det är det som är skillnaden mellan folk och fä. Jag vet vad som är mitt, och även om jag blev av något som var mig värdefullt och kommer få betala dyra pengar för att kunna ersätta det kan jag inte tänka mig att behålla något upphittat. Även om det så är något som skulle ge mig frihet i en hel månad.
Det har inte med uppfostran att göra eftersom min egen bror behöll en telefon han hittat på bussen en helgdag då han intagit ett antal dl alkohol. Inte ens på fyllan hade jag kunnat behålla något som är någon annans. Mitt samvete skulle mörda mig. Jag vet att jag är naiv i mitt tänkande att människor kan vara goda bara de vill. Eller "goda" är fel ord, osjälviska... det var det jag menade.
Nog om det nu... Filip var temat på tapeten och Filip är det som ska diskuteras.
Jag vet att enskilda personer inte ser "det" i honom men jag gör. Som idag när jag tappade andan, som jag sällan gör. När han låg ner på sin stol så som jag också gör och såg ut som en hel karl. Trots sin ringa ålder. Och allt jag kunde tänka var tankar som inte bör omskrivas i en blogg som är för allmän granskning. Egentligen bör man inte skriva ut folks namn utan deras godkännande men han är min secret crush och jag tvivlar på att han hittat hit. Och om han har hoppas jag att han fattar att han är min secret job-crush :D
Herregud jag har förälskat mig i en tonåring. En alldeles underbart söt tonåring som jag gärna hade bekantat mig med närmare. Men Flippen slutar hs oss snart och jag tvivlar på att våra vägar kommer mötas igen. Så jag passar på och insuper honom medan jag ännu kan. Sen kommer det vara för sent, och han kommer säkert att efter en tid falla i glömska... som så många andra har.
Så... det var det. Nu ska jag vänta en stund till på att min hårfärg verkligen går in i håret och tar död på de där röda pigmenten som smyger sig ut så fort solen strålar.
Nuff said.
/Belma
Kommentarer
Trackback
