The Pretentious Illiterate

Nu är det gjort. Jag har fått erfara honom igen och denna gången dog den sista lågan som tänts. Ja, älskade vänner. Sagan är slut. För mig. Jag trodde på fullaste allvar att människan hade ändrat på sig, och ja det hade han, men inte till det bättre. Han hade blivit ännu mer egocentrerad än innan, vilket man inte kan tro att en person kan bli. Men gissa min förvåning. Eller bristen därav.
Nåväl. Jag ska inte ge honom fler än 3-4 rader. För ja, han är inte värd det. Någon som däremot är det är en vän som jag tror kan bli så mycket mer än så.
Denna resliga karl, som delar mina intressen. Och vars intressen jag delar. Inte alla, men många. Och vi kommer bra överens, han kan ta en del verbalt stryk och han räds inte mig. Han kan ta mina dåliga sidor och göra dem till positiva. Han kan få mig att le även i de mörkaste av stunder, och han är där. Han lyssnar och han bryr sig. Och han gör allt för att få mig att skratta. Och det är så lätt för honom att göra det.
Han utmanar mig, och han är inte vulgär. Nej, han är en väluppfostrad kille med ett stadigt jobb och fötterna planterade på jorden. Huvudet är fyllt av information, bra information. Han kan lite om mycket och det är precis så som jag vill ha det.
Han har inte det där typiska utseendet som jag annars faller för men herregud vad han tar igen det på annat håll. Han ser inte ut som alla andra ex, vilket är mycket lovande. För det är det sista jag behöver nu, ännu en idiot till ex.
Han kan tyska, och franska. Vi ligger på samma nivå där. Han kan spanska, ungefär lika mycket som jag. Han är utbildad, väl utbildad och står på sina egna ben. Inga livlinor. Inte mer än jag i alla fall. Och jag kan inte hjälpa att mitt hjärta tar en extra skutt varje gång han hör av sig. Och frågar hur min dag varit, och säger saker som "om du behöver prata så finns jag här". Och jag vill prata. Med honom vill jag prata om allt. Och se världen. Hålla hans hand och känna mig trygg. För han har det där. Je ne sais quoi.
Han är en riktig kille som verkligen känns genuin. Som visar ett genuint intresse för mig och mitt liv och som inte är rädd för att spendera timmar efter timmar på dumma samtal om Star Trek eller Nintendospel eller för den delen Tekken. Han gör så att jag börjar hoppas igen, och jag vill visa honom en sida av mig som få upplevt. Den där genuint älskande sidan.
Jag kan sakna honom ibland, men jag vet att vi snart ska ses. Så fort allt blir avklarat på alla fronter. Jag sa som det var till honom om gårdagens snedsteg och allt han sa var "vi alla gör misstag, behöver du prata så lyssnar jag". Och jag pratade. Och han lyssnade, och när samtalet var slut ville jag teleportera mig till honom. Till hans fina lägenhet, till hans fina liv. Till honom. Och bara tacka honom. Buga och bocka för att han är som han är mot mig.
Jag vet inte om du läser detta, vännen, men du ska veta att du gett mig en anledning att hoppas. Även riktiga hårdrockare har ett mjukt hjärta. Kanske mer så än andra. Och jag vill tacka dig för att du inte är rädd för mig. Inte rädd för att jag är taskig ibland och på urkasst humör. Och jag vill tacka för att du låter mig vara den jag är och tycker ändå om mig, eller kanske just därför. Du är den finaste människan jag lärt känna, av det manliga könet. Marajah har imponerat på mig på damsidan. Och tänka sig att jag lärde känna er båda i detta 2009. Ni två gör mina dagar så bra att till och med tomten från mitt förflutna inte kan sabba det.

Tack och åter tack!

/Belma