The Pretentious Illiterate

För var dag som går så tycker jag om dig allt mindre. Allt du säger, allt du gör... Jag har aldrig varit där och stöttat dig i dina val och jag kommer aldrig att göra det för du verkar inte kunna ta bra beslut. Du är elak för jämnan och får mig att tvivla på mig själv. Jag är glad att jag inte behöver ta hänsyn till dig och dina förvridna åsikter, dina obildade och oerfarna idiotiska idéer. Nejdu, jag har det bättre utan dig. Jag har det så bra så. Men ibland, bara ibland... väldigt sällan, kan jag sakna vissa stunder. Sakna något jag aldrig haft. Jag tänker inte så mycket på dig längre, fastän vi hörs, i princip, dagligen. Du är bara en statist i en såpa som slutat dra tittare.
Ja, mitt liv är inte spännande längre. Inte som det en gång var. Men igår insåg jag att lågan finns kvar. Jag hittade ett par örhängen, ett par såna där som jag brukade ha en gång för länge sen. Innan vi ens träffades och du fick utrymme att döda det som en gång var jag. Det blixtrade till. Jag vaknade, om så bara för en sekund. Men det var allt som krävdes, det där lilla hoppet om liv. Det finns kvar. JAG finns kvar! Djupt begraven under all din skit. Det finns hopp alltså. Och vilken lycka! Vilken underbar lycka! Som att vakna ur en mycket lång koma och inse att jag finns kvar, jag är inte helt död. Nu ska jag bara leta mig tillbaka, till den jag en gång var. Ruthless!

Tack örhängena, ni räddade livet på mig!

/B