The Pretentious Illiterate

Nu har jag bestämt mig. Jag ska sluta röka. Rökte min allra sista cigg och efter en snabbtitt i papperskorgen som jag har vid datorn hittar man inte mindre än 5 tomma paket. Man finner även ett i köket. Allt är färdigrökt. Så mycket nikotin. Så mycket tjära. I mina lungor. Intet mer. Belma har fimpat för gott. Och smaken av den sista ciggen dröjer sig kvar i munnen. Det är gott, men inte värt ångesten. För jag har ångest då jag röker. Jag vet att jag gör fel, men jag gör det i alla fall. Mot bättre vetande. Men nu har jag eliminerat en av de sista skuldfällorna i mitt liv. Det är klart. Ett helt, långt kapitel stängt.

Ovan citerade låtstycke är ett av de sannaste som skrivits. Gnarles Barkley, givetvis. Låten "Going on". En av mina favoriter.

Nog om det. I helgen insåg jag en sak. Mitt liv måste göras om. Mitt hem, främst. Inga nya saker ska in innan allt det gamla slängts ut. Och det svåraste för mig är att göra mig av med mina högt värderade prylar. Men nu ska det gamla ut. Det är dags att frigöra mig från måsten. Jag rensade ut i köksskåpen i afton. Jag ska även diska för hand, för första gången på flera månader, de tallrikar som inte får plats i diskmaskinen. De har agerat fruktfat, och stått i diskhon i flera veckor. De var rena innan, de skulle bara sköljts av. Nu är de äckliga och samlar bananflugor. Läskiga små varelser. Ingen respekt för ens integritet.
Utöver såna har jag hittat inte en, utan TVÅ, fjärilar i mitt hem. Den ena flög in för några dagar sen. Jag dammsög upp den efter en lång uppladdning. Den andra, flög ut under min säng igårkväll. Jag skrek som en stungen gris och stängde in mig i sovrummet efter att den flugit ut i mitt vardagsrum. Jag satt där inne i en timme eller två innan jag samlade mod till mig att springa efter dammsugaren och suga upp även denna fjäril. Det läskiga är inte att det finns fjärilar (eller jo det är det) i mitt hem, utan att det är två som ser likadana ut. Kommer det fler måste jag flytta.
Jag är hysteriskt rädd för fjärilar. Gay, jag vet. Men jag är det. Och jag vet inte ens när jag blev det, och än mindre varför. För jag minns de många utflykterna till Fjärilshuset. De som man längtade till. Även så sent som gymnasietiden. Men nu. Jesus.

Ovanligt att vara rädd för fjärilar, har jag hört. Jag tror inte det. Folk är väl bara tysta om sånt. Det är ju lite gay.

Nej, nu ska jag ta och diska de två faten och sen ska jag nog fortsätta läsa De tre musketörerna, på svenska (för första gången).


/B