Denna sången är till dem...
Jag vet inte, kanske är sagan inte för alla. Den med drömprinsen och slottet.
Personligen känner jag mig alltför evolverad för att lämna livet bakom mig och bege mig på familjeäventyr. Jag trivs i min boning, med min katt, min av-och-på- pojkvän. Jag trivs med att kunna köpa klockor, smycken, telefoner och kläder för flera tusen. Jag trivs med att kunna ta mitt pick och pack och bara glida iväg en vecka eller fyra, närhelst jag behagar.
Jag har länge drömt om att träffa en drömprins som accepterar mig precis så som jag är, och som kan älska mig oavsett vad. Jag tänkte att jag skulle bli lycklig då. I ett stabilt förhållande, där man har utrymme. Men jag gör inte det. Jag trivs med mitt flängiga, instabila liv. Jag trivs i all drama. Jag trivs med resor som jag vantrivs på. Jag älskar att kunna vandra runt i världen som ja vill, utan att behöva ta hänsyn till någon. Eller något.
Och varför skulle jag inte det!? Vad är charmen med ett hemmavarande liv. En frivillig fängsling av alls om i slutändan är jag.
Jag vill kunna sova en hel natt, jag vill kunna vakna på morgonen och röka inomhus medan jag dricker mitt kaffe. Jag vill kunna gå ut med vänner och supa till, sova på en soffa och sedan komma hem 2-3 dagar senare, utan att tänka på någon annan, utan att behöva ordna barnvakt. Utan att behöva böna och be om förståelse och hjälp.
Kanske är det ett tecken på mognadsbrist, eller så är mitt ego så stort att jag låtit det ta överhanden. Kanske är det just ett tecken på mognad, att jag väljer att avstå från ett liv där mina tankar kretsar kring blöjor istället för de roliga sakerna jag ska göra på nästa äventyr.
Nejtack. Jag tycker nog om mig själv lite väl mycket för att bara släppa det jag har nu. Jag är inte redo att sluta bege mig på alla olika äventyr och resor. Jag är inte redo att sluta bråka om allt och alla. Bara för dramatikens skull. Nej. Jag trivs som jag är.
Min hommage till mig.
/Bell
Kommentarer
Trackback
