The Pretentious Illiterate

Herregud, dagen kom till slut. När jag äntligen känner mig redo att släppa taget. För fyra år sen trodde jag nog inte att att jag skulle sitta här med ett rakat huvud och utan hjärtesorg.

Vår saga har varit allt utom rumsren. Ena hemskheten har ersatt den andra och så mycket lida som man åsamkat sig och den mannen man älskat, det är inte utan en rysning som man tänker på det. Jag vet inte varför allt gick fel, men det gjorde det. Han skyller på mig och jag på honom. Men vi är lika dåliga, även om vissa saker som gjorts är värre än andra. Och de senaste fyra åren av mitt liv har gått från paradis till helvete. I en berg- och dalbana utan synbart slut.
Nu är den turen äntligen över. Jag vaknade imorse med den bestämda åsikten att jag missgynnas endast av att hålla kvar mig själv i en svunnen tid. I en tid med fantasifoster som jagade mig. Jag väljer idag, att skicka hans nycklar till honom. Jag har haft dem länge, och inte velat släppa taget om dem för jag har inte velat släppa taget om honom.
Faktum kvarstår att jag älskar honom mer än något annat, och detta gäller än. Men jag har insett att jag älskar mig själv mer och att han inget annat gjort än sårat mig i fyra år. Vissa gånger medvetet andra gånger utan att tänka på det.

Men Marcus, du kommer alltid vara en del av mitt liv. Om inte annat en del av mitt förflutna. Jag älskar dig nu som då, men det går över. Och för var dag som går så älskar jag dig mindre. Sommaren var jobbig för mig men snart kommer hösten som är min favoritårstid och som också är den tid på året då jag förälskar mig. Vare sig det gäller människor eller ting, så har jag lättast att ta till mig saker när värmen släppt och kylan ännu inte gjort entré.

Jag stänger vår bok offentligt, då vi haft ett offentligt förhållande. Det har du egenhändigt sett till att vi haft. Nu får vi tillsammans avsluta det som egentligen aldrig borde börjat.

När jag sen stänger ner detta fönster kommer alla känslor för dig följa med. Ångesten jag burit på och kärleken med den kommer skrivas av och alla ting som tidigare påminnt mig om dig kommer att förvandlas till det som de faktiskt är: tingestar utan mening eller bakgrund. Jag upphör härmed gråta över det fruktansvärt dåliga förhållandet och istället glädjas över kommande.

Mitt liv börjar idag. Utan dig. Och jag kunde inte vara lyckligare. Och en vacker dag hoppas jag vi ska kunna vara vänner och se tillbaka på det fiaskot och skratta ihop. För det är något jag saknar: att skratta ihop med dig. Vi har samma humor och liknande intressen och jag vill kunna vara din vän en dag. Jag vill verkligen det. Men vi tar det när tiden är mogen. Under tiden lovar jag att alltid tänka på dig när roliga och konstiga saker sker. För det gör jag automatiskt i alla fall och tänker att du säkert skulle skrattat lika mycket som jag åt det.

Jag har alltid, och kommer alltid att älska dig. Men inte längre på "det" sättet.

Adjö mitt hjärta. Ta hand om dig.

/Belma