The Pretentious Illiterate

In medias res, allt är bra. Jag har insett att jag slutat hälsa, min blogg är numer en dagbok. Nej, en loggbok över mina tankar.

Jag är rädd. Ständigt. Konstant. Det är den enda konstanten i ett liv av variabler. Rädd för att bli av med det jag har. Det kommer från en tid då jag förlorade allt. Gång, på gång, på gång. Jag har lärt mig fel. Människor är, i min värld, ersättningsbara. Saker; det är i saker jag finner ett värde. Mitt värde. I alla dessa tingestar.

Men den idén är bakvänd. Människor kan inte ersättas. Eller ja, vänskap och känslor kan inte ersättas. Eller jo. Jag vet inte hur det blivit så här. Eller så vet jag alltför väl varför och hur det blivit på detta vis. Men jag ser väldigt lite värde i vänskaper, i kärlek. Känslor kommer och går, vänner likaså. Familjeband klipps och återskapas. Människor är lättare att hantera.

Om en sak går sönder, så är den trasig. Den kan aldrig repareras eller införskaffas igen under samma premisser. Jag har svårt att skilja mig från mina ägodelar. De är mina. Och så ska de förbli. Människor, ja människor kan man bryta kontakten med. Det kan gå månader och år. Sen tar man sitt förnuft till fånga, pratar och återskapar det band man en gång haft. Måhända att det tar en ny form, men det TAR form. Tingestar som är borta är det förevigt.

Människor kommer och går. Man vet att de inte finns i ens liv för evigt. Det är jag ständigt beredd på. Jag har en ganska laissez faire syn på döden. Man lever så länge som man gör, sen går man bort och så är det slut. Finito. Boken är stängd. Men man kan inte äga en människa, därför kan de aldrig bli 'borttagna' ur ens liv. Man lånar människor. Som böcker i ett bibliotek. De är kul att ha en stund, men förr eller senare måste de returneras. Ibland har man dem för länge och åker på en straffavgift. Ibland lämnar man tillbaka dem för tidigt och kommer på att man säkert skulle ha mycket nöje av att låna dem igen. Så gör man det efter några år. Vissa böcker kan man läsa om många gånger.

Men saker är oersättliga. Minnena bundna till dem kan inte återskapas om man ersätter en trasig vara med en ny. Det blir aldrig samma sak, och det blir synnerligen ALDRIG bättre. Nej. I min värld är mina saker de som jag vakar över. Som en hök.

Kanske är det för att jag är trygg i mina relationer. Jag vet var jag har mina vänner. Jag vet att även om vi blir ovänner så blir vi sams, tids nog. Eller så har det förflutna lärt mig att när en försvinner så kommer en ny i dess ställe. Det är inte samma relation, men möjligheten till någon roligare, någon annorlunda, är överhängande. Kanske är det så. Eller så är jag bekväm nog att veta att oavsett var jag kommer, så kommer jag skapa vänskapsband för jag är en sådan person. Som drar till mig människor.

Kanske är det min trygghet i mig som gör allt detta. Kanske är det min ekonomiska obalans som satt fokus på fel saker. Jag kanske ska vårda mina relationer mer och mina saker mindre..? Men jag vet ett, och det är att det man äger det finns kvar så länge som man själv behagar.

Vänner vänder ryggen till. Det gör inte saker.

Och där kommer rädslan igen. Rädslan över att bli lämnad. Att vara ensam. Men i ett fullt hem, är man aldrig ensam. Därför skaffar jag det jag vill ha. För när allt kommer kring är vi alla ensamma, oavsett om vi har en partner eller ej. Man har aldrig någon till 100% men ett bord har du tills det går sönder. Likaså en lampa och en ljusstake. Därför lägger jag mycket energi på att få till ett hem där jag aldrig behöver känna mig ensam, där jag är omgiven av allsköns vacka ting och där jag kan vara precis så som jag är.

Mitt hem är min fristad. Nu och för alltid.

/Bells

En tanke.