Galet
Tröttare folk får man leta efter. Hela dagen har spenderats i sängen, med undantag fören prommis för att äta tårta och lite annat trams.
Efter gårdagen och kvällen innan kan man inget annat än ligga i sängen och andas. Herregud. Vilket ställe. Meow.
Nu ska jag fanimej somna till Absolutely Fabulous. Fyfan vad död jag är. Usch.
Att festa som om dagen efter ej fanns
Vilken episk natt. En sån där natt som separerar pojkar från män. En natt som gör att man somnar med huvudet i en papperskasse med en tanke i huvudet, om jag kräks så är det okej.
Herregud vilken afton, och herregud vilken natt! Det var som att vandra i en film. Alla Kroatiens kändisar, i en inrökt sekelskifteslägenhet. Det var högljutt, det fanns dans. Det var inget alls som hemma, det var bättre. Igår kommer gå till historien som en av de bästa nätterna i mitt liv.
Allt hände. Alla var där. Från kända stylister, till PR-folk, till radio och tv-folk. Så mycket vin, så många samtal. Allt. Det var bättre än hemma. JAG var bättre än hemma.
Men nu återstår en rejäl baksmälla av bibliska proportioner och 3% av min redan kassa lungkapacitet.
God dag, och varma hälsningar fråb ett galet Zagreb!
Don't go wasting your emotions, lay all you love on me
Det är fredag, gott folk. Det är fattigfredag. Jag är djupt road av idén att jag har 100 kronor innan nästa lön. Hela hundra riksdaler. Så mycket som man kan göra med dessa pengar. Hur ska jag någonsin spendera dem? Ska jag lyckas, tro? Jag har förvisso 10 dagar på mig att spendera dessa 10 guldslantar, men då gäller det att jag ligger i! Tur att jag passade på att tanka igår. Jävla dumhuvud!
Jag ska byta bloggadress, förresten. Jag har länge hatat att jag inte kan blogga från min iPhone och nu har jag helt lagt av att bry mig om blogg.se. Jag har slutat vara hängiven. För inte fan ska jag väl ändå behöva betala för att få blogga från telefonen (i vilken jag har hela mitt liv). Vilken tröttsam och bakåtsträvande idé. Tacka vet jag wordpress.
Om jag inte kan flytta hela historiken får jag väl begrava den med denna bloggen.
Livet är för kort för att sitta vid en dator, men precis så långt för att hänga över en telefon. Och eftersom jag gör allt från att betala räkningar till att boka tvättstugetid via telefonen så ser jag inget behov av en dator. Jag har förvisso 100/100 bredband hemma som jag betalar dyrt för och två datorer, men ändå sitter jag över den lilla, lilla skärmen på min iPhone. Med den kan jag checka in på flygplatsen, ha mina tågbiljetter sms:ade till mig och i den har jag alla minnen. Alla foton, alla sms, alla mms. Alla kärlekar och alla ex. Alla vänner, min familj. Jag har hela mitt liv i telefonen. Och att inte kunna blogga utan att behöva knåpa med html-kod känns väldigt bakåt. Att inte kunna integrera denna del av mitt dagliga nätverkande känns otroligt tråkigt. Men då får man leta nya källor. Någon som uppskattar teknik.
Dags för ett nytt hem för mina tankar.
Goddag!
/B
Långa nätter...
Nätterna är inte långa. Inte nu. Men det fanns en tid. Ett mörker, som omslöt allt. Men det är ljust ute nu. Det är ljust. Och tyngden som vägde ner mig den är borta. Allt sånt. All smärta. All rädsla. Paniken. Det är borta nu. Och idag står jag, jag står upp. Jag är inte längre rädd. Inte längre panikslagen. Jag har överlevt mardrömmen. Jag överlevde vintern. Och Shakespeare skrev det bäst i Richard III då han skrev:
Made glorious summer by this sun of York;
And all the clouds that lour'd upon our house
In the deep bosom of the ocean buried.
Now are our brows bound with victorious wreaths;
Our bruised arms hung up for monuments;
Our stern alarums changed to merry meetings,
Our dreadful marches to delightful measures.
Grim-visaged war hath smooth'd his wrinkled front;
And now, instead of mounting barded steeds
To fright the souls of fearful adversaries,
He capers nimbly in a lady's chamber
To the lascivious pleasing of a lute.
But I, that am not shaped for sportive tricks,
Nor made to court an amorous looking-glass;
I, that am rudely stamp'd, and want love's majesty
To strut before a wanton ambling nymph;
I, that am curtail'd of this fair proportion,
Cheated of feature by dissembling nature,
Deformed, unfinish'd, sent before my time
Into this breathing world, scarce half made up,
And that so lamely and unfashionable
That dogs bark at me as I halt by them;
Why, I, in this weak piping time of peace,
Have no delight to pass away the time,
Unless to spy my shadow in the sun
And descant on mine own deformity:
And therefore, since I cannot prove a lover,
To entertain these fair well-spoken days,
I am determined to prove a villain
And hate the idle pleasures of these days.
Plots have I laid, inductions dangerous,
By drunken prophecies, libels and dreams,
To set my brother Clarence and the king
In deadly hate the one against the other:
And if King Edward be as true and just
As I am subtle, false and treacherous,
This day should Clarence closely be mew'd up,
About a prophecy, which says that 'G'
Of Edward's heirs the murderer shall be.
Dive, thoughts, down to my soul: here
Clarence comes.
Herregud, vilket utsökt exempel!
Jag längtar till jobbet, varje dag. För jag vet att han finns där. Leende. Alltid med ett leende på läpparna, alltid ett till övers för mig. Jag älskar verkligen att gå till jobbet. Givetvis inte bara för honom, men han är en otroligt stor del av min dagliga lycka men också misär. Han är så nära att jag nästan kan känna hans smak, men alltför långt bort.
Påminner mycket om Marcus, i ansiktet. Fast med bruna ögon. Kanske är det därför han känns så bekant. Trygg. En stor nallebjörn, och stor i detta fallet är bredaxlad och jävligt vältränad. Det är sexigt med män som ser ut som män. Med fina händer. Och hans leende är guld. Diamanter lyser aldrig lika mycket som hans ögon då han är glad.
Vackra man. Herregud.
Nåväl, nu var det ett tag sen jag skrev något alls och det faller sig rätt naturligt då jag inte längre har tid att sitta vid datorn. Hemma har jag den bara påslagen då jag ska betala räkningar. På jobbet stämmer jag av om allt på den sociala fronten är okej sen kan jag vila då jag kommer hem. eller löpträna. Eller för den delen bara titta på en film i soffan.
Jag har blivit vuxen nu. Jag känner det så väl. Mina prioriteringar är inte längre det de en gång varit. Jag känner mig fokuserad på framtiden. Jag känner mig redo för nästa steg. Jag känner mig som en ny människa. En bättre sådan. Oavsett vad som sker så är jag beredd. Jag är redo att möta morgondagen. Jag vet att jag har back up i livet. Jag har stöd. Jag står inte längre ensam. Den tiden är förbi. Ensam är stark, men jag behöver också stöd ibland.
Nu är jag positiv. En solstråle. Jag vill mycket och jag kan mycket. Nu ska jag ena min vilja och mina måsten och bege mig mot en helt ny tid. Med mycket lycka och glädje. Och har jag tur, så kanske jag får träffa en viss någon snart igen. Han kanske inte bangar nästa gång. Kanske inte sviker då. Men under tiden har jag underhållning. Och han med de bruna ögonen, ja, han driver mig till vansinnets utkanter med sitt milda men sexiga jag.
En skopa honom, tack. Mums.
/Bell
Grâce à toi à nouveau je respire
Jag kan andas igen. Tack vare Bricanyl. Vilken lycka. En självklarhet för många: att kunna ta ett riktigt djup andetag. Men i 25 år har jag haft andningsbesvär och ingen har velat kännas vid dem. Men så har jag fått två inhalatorer nu. Och jag känner mig genast mänsklig. Jag kan andas. Jag har energi för jag får syre.
Fyfan vilken bra dag! Idag känns allt så himla lugnt, sansat. Jag kan återigen vara jag, hemma och på arbetet. Allt funkar galant. Jag får bra kritik både inifrån och utifrån organisationen. Allt rullar på som aldrig förr. Och det känns ofanligt skönt! Jag mår bra och livet leker.
Fyfan vad skönt!
/Bells
I want you, and I want you to genuinely and sincerely want me too...
Sommar. Ett ord. En säsong. Jag har mött den med bävan, i många år. I rädsla. Men inte nu.
Jag ser fram emot sommar 2011. Jag är inte längre bunden till mitt förflutna. Jag är fri. Ensam. Jag är inte kär längre. Jag är inte den Belma jag en gång varit. Som varit så fäst vid den person som lämnat henne. Men jag tror att det ligger något i att tiden läker alla sår. Det gör den. Man kommer över människor, man kommer över sig själv. Går vidare. Möter nya människor. Reser och ser nya delar av världen. Upptäcker sin egen stad, sitt eget land. Man måste inte alltid fly Sverige, ibland kan man bara vara kvar här och se sig om. Umgås med vänner. Och med deras vänner
Jag trodde aldrig att jag skulle se slutet på den gamla affären, som hemsökt mig i många år. Men jag tror vi nått en punkt där vi kan vara vänner. Och jag är glad att vi gjort det. Nu kan jag äntligen gå vidare utan skuldkänslor. Och jag tror jag vet åt vilket håll jag vill röra mig. Jag tror jag vet vem jag vill träffa mer. Se mer av. Men alternativen är många och alla bra.
Herregud, jag är visst förälskad. I en låt av Cee Lo Green. Den ena personen bakom duon Gnarles Barkley. Jag har hans nya skiva på repeat, med en låt som speciellt utvald. Som snurrar runt oftare än de andra. Jag lämnar er med den låten. Vänligen lutar er tillbaka och njut!
Inside of you
Vår tjejkväll blev hemskt kort. Herrn med den fina frisyren sover i skrivandets stund på min soffa. Jävla sociala typ, som inte sover ordentligt. Men han är så fin, man kan inte hata honom. Som en liten välvårdad vovve. Jag klappade honom på huvudet och sa att det var okej. Han kunde sova, det var fritt fram att slumra på soffan. Jag själv känner mig rätt slut. Jag såg filmen Forgetting Sarah Marshall igen ikväll. Jag älskar den. Jag ser mig själv och den jag vill vara. Jag är barnslig i det men jag älskar sådana filmer. Det kommer jag nog aldrig växa ifrån. Men varför ska man behöva göra det?
Jag älskar också låten Inside of you som Russell Brand:s figur Aldous serenerar protagonisten. Musiken är ljuvlig, och texten, ja kommer man kring det vidriga och självklara så är låten faktiskt riktigt fin. Så nu ska jag höja volymen ytterligare ett par steg och mima ikapp. Tacka vet jag lurar som inte släpper ut en massa musik, utan bevarar varje ton till den som har dem på sig. Och tacka vet jag att Your Highness sover tyst. Annars hade jag fått be honom gå hem, jag behöver min skönhetssömn. Nu när jag har skönhet att bevara och upprätthålla.
Jag lämnar er med sagda låt och har ni inte sett filmen, för guds skull se den! :) God natt!
Nerbäddad, eller Om att bli vuxen del 2
Jag har bäddat ner mig i sängen. Fem veckor med feber och hosta tär på en. Jag orkar bara inte vara uppe. Så istället sitter jag här och ser hur vinden leker med mina gardiner. Men jag är trött, och jag är öm. Nedbruten. Jag vill kanske desperat också se så ut. Men jag är inte en sån person. Jag har alltid ett leende till övers. Nära till skratt. Oavsett vilken smärta som än delar rum med mig i min kropp.
Jag vill känna att jag lever. Oavsett om det är genom lidande eller glädje, men jag finner aldrig mig själv i extremerna längre. Istället har jag hittat den gyllene medelvägen. Något som säkert är avundsvärt. Men jag känner att jag tappat inspirationen här. Jag är nöjd. Lagom nöjd. Lagom lycklig. Lagom sjuk. Lagom frisk. Jag jobbar lagom mycket och leker lagom mycket. Jag har balans i livet. Jag har kul. Lagom kul. Inget går till överdrift längre. Jag dricker lagom mängder och äter lagom gott. Inga extravaganser. Inget utöver det vanliga. Väldigt mellanbra.
Men med denna balans följer en viss tacksamhet. För jag har inte längre de toppar jag förut haft, och dem kan jag sakna. Men jag har heller inte den misär som alltid följde topparna hack i häl. Allt är bara bra nu. Inga överraskningar. En fredagkväll är inte längre en given utekväll. Istället tittar jag på tv. Eller köper en ny film att se. Notera KÖPER. Förr laddade jag ner ALLT jag kom över. Men det tilltalar mig inte längre. Jag vill kunna smacka i en dvd i dvdspelaren och kura upp mig i soffan. Med en pläd och en kudde. Sådana har jag i soffan nu. Och de matchar resten av inredningen, i ett hem som är försäkrat med ett larm och rörelsedetektor.
Vuxensaker, som jag alltid kallat det. Förr förstod jag inte varför man skulle ha en pläd i soffan. Man kunde väl lika gärna ta sitt täcke från sängen. Men på den tiden bäddade jag inte med sidenlakan eller med egyptisk bomull med ett visst trådantal. Inte vill jag väl släpa sånt över golvet. Och även om jag nu skulle vilja det så hör det hemma i sängen, inte i soffan. Jag tror att jag har lärt mig att värdera de saker jag äger på ett annat sätt.
Mina prylar har fått ett eget värde. Det är inte längre en kollektiv massa som jag kastat pengar på. Nej, de finns där för att göra mitt liv enklare. Eller roligare. Något som helt enkelt har en funktion i mitt liv. Och jag vill kunna se varje del för sig. Så klädhögarna på soffan har försvunnit. Dammet är förvisat från detta hem. Inga högar med disk i diskhon, ingen smuts på spisen. Denna plats har blivit ett hem, och varje sak har sin funktion. Har jag ingen förvaring för det så ska det ut. Oavsett vad det kostat. Jag har lärt mig att äntligen slänga sådant som inte har4 en naturlig plats i mitt hem. Vilken befrielse.
Det är nu ett nöje för mig att åka hem från jobbet, inte en börda. Det luktar gott här nu. Det är rent och fint. Det är städat och underhållet, och jag har all den underhållning jag kan tänkas vilja ha här. Från tv-spel till filmer, serier, datorer, telefoner, böcker och tidningar. Det enda som saknas nu är ordentliga träningsredskap men nästa månad ska jag inhandla ett löpband (om ekonomin tillåter). Sedan har jag allt som kan tänkas krävas för att underhålla en kropp och ett sinne som är - i allra högsta grad - levande. 
Jag älskar att ligga här och se hur vinden leker med mina skira gardiner.
En nätt vindpust tog sig in.
Vackert.
/Belma
Om att bli vuxen
Det är inte alltid kul att vara vuxen. Ständigt är det någon som drar i en, med sina måsten. Sina krav. Gör detta, betala detta. Förflytta dig från punkt ett till punkt två, fort, i karriären. Betala räkningar i tid. Varje månad, inga undantag. Lev under dina tillgångar. Inga dyra väskor, inga nya parfymer då man har tandläkarbesök inplanerade. Avsätt pengar. Spara. Aldrig slösa.
Så får man nog en dag. Köper två armband för 10 000 kr på NK. Och så har man inte råd att ens fika den månaden. Sitta på minus i ett par dagar. Betala 200 kr i straffavgift till sin bank för att man köpt mat för pengar som var reserverade till annat. Eller ta lån. Mikrolån.
Mikrolån är för idioter. Det handlar inte längre om desperation. Nu handlar det om ren och skär idioti. Låna för att kunna konsumera. Varför gör man så? Och ändå är det så många som samlar på sig småkrediter, som tickar. Ränta. Fattar man inte att det kommer kosta så mycket mer än man har råd med!?
Jag har inga lån. Mer än en studieskuld. CSN. Vilket elände. Men jag behövde deras tjänst, då. Därför får jag betala tillbaka för mina tidigare synder, nu. Jag bråkar inte om det. Givetvis inte. Staten bråkar man inte med, när man blivit vuxen. Man bråkar inte alls. Man bara betalar. I tid. Gärna ett par dagar innan förfallodatum och man har e-faktura. Så man kan ha bättre koll, tror man. Och färre papper hemma. Men så har ju inte alla företag e-faktura. Och ens privatekonomi blir splittrad. Man tappar greppet och vaknar mitt i natten och räknar om allt.
Kanske är det bara jag som gör så? Men så vet jag exakt vad jag har på kontot alla dagar i veckan. Alla tider på dygnet. Det tycker jag, givetvis, är det bästa sättet. Jag vet vad jag har för dagsbudget. Likaså veckobudget. Köper jag dyra saker får jag spara in på billigare produkter. Köpa saker mer sällan. Räkna om och räkna om. Konstant detta räknande. Om det inte är ekonomin så är det kaloriintaget.
Det är vad det handlar om, att vara vuxen. Att ständigt räkna. Och om man en dag glömmer att räkna så sitter man i skiten. Man måste ha koll. Stenkoll. På sig själv och sin ekonomi. Från en dag till nästa. Det kanske inte är lika roligt som att sorglöst köpa prylar för 30 000 kr per månad, men det är vad livet går ut på. Att ständigt räkna. Leva från en dag till nästa. Och att ha kul, i de små händelserna.
Livet går ut på att uppleva saker. Kulturer. Mat. Vin. Vänner. Att se på film, att lyssna på musik och läsa böcker. Att vidga sina vyer. Inte att ha världens största filmsamling. Eller ett skitigt hem. Det handlar om att ta hand om sig, sin ekonomi och sitt hem. Mata sin själ. Livet handlar om välmående.
Att vara vuxen innebär att man söker efter det som gör en välmående i det långa loppet, medan ungdom söker omedelbar gratifikation utan en tanke på konsekvenser.
Det är dags att växa upp, mina vänner. En dag måste vi alla ta ansvar. Det är inte så jävla ballt att vara vuxen, om man inte ser den stora bilden. En stunds sparande ger en livstid av välmående och lycka. Och lite smärta kan man utstå för flera års njutning.
/Belma
Kärlek - en förklaring av detsamma
Den städade versionen är som följer:
"Kärlek är bäst om man är kär och någon är kär tillbaka. Om det bara är en som är kär, då kan man hellre spela pingis, eller äta mat. Eller cykla skitsnabbt."
Ropen skalla - glädje till alla!
Världen utanför, vad bryr vi oss om den..?
Jag kan inte somna. Hostan, som plågat mig i två veckor, låter mig inte ligga ner. Eller sitta still. Så länge jag är i rörelse är det okej, men så fort jag saktar in är den igång. Så här ligger jag och hostar. Hostar och väntar. Jag vill inte veta av det jag sitter och väntar på men likförbannat sitter man vid telefonen och väntar. Tragiskt. Som alla gånger förr.
Det räcker nu.
Det räcker med saknad och längtan efter främmande människor, och bekanta likväl. Det räcker med skitsnack och främst räcker det med negativitet. En kommentar, en pust och jag klipper band. Nu orkar jag inte mer. Ni är inte värda min tid. Ingen av er.
Adjö för nu.
/Belma
I’m killing loneliness with you…
Jag kom på mig själv, mitt i en skrattattack, att jag kan tänkas ha det allra bästa jobbet på denna planet. Det har tagit mig ett par år, men med tanke på att jag bara är 25 år så har det inte tagit alltför många år. Jag har hittat hem. En arbetsplats där jag inte bara trivs utan älskar att vara. Jag stormtrivs på jobbet. Jag känner mig som en bättre människa här. Som en värdig person. En uppskattad del av det maskineri som ett bolag alltid är. Men här känner jag att jag bidrar med något. Med min kunskap, min erfarenhet. Jag bidrar bara genom att vara mig själv. Och hur många kan ärligt säga så?
Jag kan vara jag här. Med allt vad det innebär. Den dåliga humorn, med min röstvolym, mitt ibland kassa morgonhumör. Jag accepteras och välkomnas, varje dag. Och varje dag vaknar jag lycklig. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad över att få ha hamnat här. Det tog en stund och jag var nervös som fan. Men samma sekund som jag klev innanför dörrarna visste jag. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag var frälst. Jag var kär och galen, i denna arbetsplats. Och varje morgon som jag kliver genom dörrarna är en ny dag med nya äventyr. Och jag älskar varje stund.
I juni kommer make or break time, då jag får veta om det är detta som gäller eller om man tröttnat på mig och mitt sätt. Men till dess är jag lyckligt ovetande. Hemskt lyckligt ovetande.
Jag är vad man kallar en bundle of joy. Allt går bra nu. Precis allt.
/Bell
Mitt hem - Välkommen hit
Nyligen var jag på IKEA för att köpa de sista bitarna till hemmet, mattan i vardagsrummet och köksstolarna. Och så köpte jag blommor :)
Nya stolarna och mattan som fått flytta från vardagsrum till kök.
Gjort om lite på tv-bänken. Och så var Speeders på, på tvn.
Nya mattan är på plats och blommorna i fönstret. Nu är det tokmysigt här.
Och slutligen min lilla tandborsthållarko, för att runda av sightseeingen.
