The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Jag förstår inte varför människor är så rädda för sig själva. Varför man ständigt jobbar på att göra sig av med alla kvaliteter som gör en människa så unik, det som särskiljer oss från varandra. Jag ska vara så där klyschig som jag hatar att bli, men jag måste få dra det där citatet: "Människor föds som orginal och dör som kopior."
Jag har alltid annars avärdat detta uttryck som en klyscha och skrattat sådär sarkastiskt. Men jag tycker det passar otroligt bra i sammanhanget. Det övergår min förmåga att förstå varför människor hellre strävar efter att vara billiga knock-offs på en produkt i sig själv inte är ett kvalitativt orginal.

Barbie och Ken, fast lite mer anatomiskt korrekta.

Missförstå mig rätt; jag är för, jag vill gärna säga diversitet (men det är ett danskt ord) så jag säger, mångfald, skillnader och mest av allt: en människas möjlighet och frihet att välja själv vad den vill göra med sin egen kropp. Men detta mode som fått mänskligheten att känna sig otillräcklig inför sig själv, och andra, som forcerat en osäkerhet på alla. Det är det jag motsätter mig.
Varför är det så få som ser genom denna obefogade rädslan? Det krävs inte mycket, bara lite ratonellt tänkande; vem vet bäst om vad jag anser vackert? Och vem är det som avgör hur jag ska se ut för att jag ska trivas i mitt eget skinn?
Folk, i alla andra avseenden tycker jag människor är dessa fantastiska varelser, vardagshjältar, som ger så mycket av sig själva till andra och som jonglerar så mycket på en gång. Kan man inte bara vara så jämnt; vara sig själv, den man verkligen är? Dessa underbara individer, unika personer med dessa alldeles utomordentliga kvaliteter.
Ytan reflekterar det som finns där inne; så var inte rädd för att förbli ensam och oälskad för det sker aldrig. Ingen (normalt fungerande människa) vill spendera sitt liv med en förbittrad och desillusionerad människa, oavsett hur de ser ut. För det är väl det detta frenetiska sökandet och kämpandet handlar om: att attrahera en partner? Att behålla den man har? Jag blir bara så sorgsen att vi ärvilliga att offra vår egen lycka för att plåga oss själva, för vad? Ett ideal som vi ändå vet är skevt?
Jag välkomnar alla som tittar snett på mig, jag välkomnar allt viskande och alla kommentarer. Man får tycka olika, men i slutändan så är det ändå jag sitter och ler med mina vänner och de som tycker om mig precis som jag är. Det är inte jag som skär mig eller kräks, det är inte jag som sitter hemma och gråter eller förbjuder mig själv vissa nöjen. Jag straffar mig själv inte och jag har inga planer på att göra det.
De som inte trivs med mig har en hel värld där ute, det är inte svårare än att titta bort. Lycka är inte baserat på andras åsikter om dig, det är baserat på dina åsikter om dig. Rätta mig gärna om jag har fel, jag är mer än villig att lära mig... Men vi är alla olika, vi föds så. Det finns inte den feminist som kan argumentera mot de medfödda olikheterna i människor. Men för bövelen, låt oss bevara kopiorna bara för att i framtiden kunna gå tillbaka och använda dem som exempel på hur det kan se ut om man stänger av individualiteten.
Och för att avsluta med ett citat av Jean de la Bruyère:

"De flesta människor använder den första delen av sitt liv till att göra den andra delen olycklig."

Det ända jag ber om är att NI inte gör det. Ni är bättre än så (=