The Pretentious Illiterate

Ni vet det redan. Jag behöver säkert inte ens tala om det för er, han är tillbaka i mitt liv. Full force. Helgen spenderades i hans armar, och när vi äntligen sa adjö kändes det ovanligt tungt. Jag har haft en hel helg där jag fått röra vid honom så som jag gjorde förut. Att få krypa ner, tätt, tätt intill honom och höra hans andetag. Känna hans mjuka doft. Jag har fått se in i de där klarblå ögonen och hålla hans underbara händer. Jag har fått ha honom i mitt liv igen.
Jag skulle aldrig bjudit in honom, för jag vet att det kommer göra så ont framöver. Men jag tänkte att om jag ska lida så ska jag göra det på riktigt. Inga halvdana ångestkänslor. Ska det göra ont, så kan det lika gärna göra riktigt jävla ont.

Jag kan inte hjälpa det, jag insåg i helgen att jag aldrig kommer kunna leva utan denna människa i mitt liv. Han är med mig jämt. I lycka och olycka. Han får mig att le på ett sätt som ingen annan, varken före eller efter honom gjort. När jag får krypa ner bredvid honom, krypa in i hans famn så faller alla pusselbitarna på plats. När jag kan känna att han är där, känna hans lena hud och kyssa de där himelska läpparna då vet jag att jag lever.
Och när han stod i dörren hos mig den morgonen ville jag inget annat än kasta mig i hans famn och aldrig släppa taget. Men jag sansade mig. Jag talade i telefon med vänner som gör min vardag uthärdlig. De talade vett till mig, men så föll natten. Och jag kunde känna ruset av hans närvaro. Samma sekund som skymningen föll såg jag det jag sett sedan dag ett, ögonen, hans leende (som kan vara det allra vackraste på denna jord). Hela hans person är intoxicating, i brist på bättre uttryck.

Jag vet att jag kan leva utan honom. Jag lever bättre utan honom i mitt liv, jag träffar vänner oftare och jag reser mer. Jag träffar andra män. Men det är inte samma sak. Han får mig att må så jävla dåligt och samtidigt så jävla bra. Och han kallade mig för sitt ex namn, när jag fjantade mig. Och jag blev så ställd att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag hatar honom för det, och kommer aldrig att förlåta honom. Aldrig, men jag vill inte leva utan honom. Han gör vissa saker så rätt, så som ingen annan gör dem. Och hans doft driver mig till vansinne, hans mjuka hud och känslan av hans händer mot min hud. Herregud jag skulle kunna omskriva honom i år och dagar.

Jag skulle kunna skriva böcker om vårt otroligt dåliga förhållande. Hur han sårat mig gång på gång, slitit ut mitt hjärta och trampat på det. Jag skulle kunna beskriva hur fruktansvärt dåligt jag mått när jag varit med honom, men allt det försvinner när jag ser honom.

Han är den enda killen som får mig att känna mig som en kärlekskrank tonåring. När jag ser honom så kan jag inte hjälpa att känna mig uppspelt. Bara tanken på honom får mig att le. Han är min typ, hur jag än vrider och vänder på det och han är min kryptonit. Han är den enda som kan göra att jag känner mig liten, ynklig och sårbar. Men herregud som jag älskar att vara i hans närvaro. Jag älskar när han lägger armen om mig eller tar tag i min hand. Jag älskar känslan av att "tillhöra" honom. Och jag vet att det är på småskolevis att tänka så, men jag kan inte hjälpa det.

När jag föll för honom, föll jag hårt. Riktigt jävla hårt. Jag visste från första sekund. Innan vi ens hade pratat med varandra att det var honom jag ville ha. Jag satt och önskade, bad att han skulle ta första steget och när han gjorde det var jag så lycklig och utom mig att jag visste att jag inte skulle kunna repa mig. Jag trodde inte att jag, så här många år efter, skulle sitta med samma tankar. Samma känslor. Jag trodde inte att mitt hjärta skulle ta ett extra skutt varje gång han ser på mig. Även efter all denna tid, efter allt som hänt. Och jag trodde aldrig att jag skulle kunna förlåta någon för allt det som han gjort mig. Ingen har vållat mig så mycket skada som han, men jag vill inte leva en dag utan honom.

Jag går under de dagar då vi inte hörs. När han tog upp kontakten med mig nu sa jag att jag aldrig skulle falla igen. Och jag har inte fallit IGEN, jag har bara aldrig slutat falla till att börja med. Och jag vet, älskling, att trots att du säger att du kommit över mig och att du inte har svårt att gå vidare att de orden inte betyder något. För du har saknat mig. Du älskar mig fortfarande, jag såg det redan när jag klev av bussen den där höstdagen. Du sken upp, du log och du fnittrade. Och du älskade mig som du alltid älskat mig. Och du förnekar det hela tiden men jag vet, och du vet att vi inte lever utan varandra. Vi existerar, men vi lever inte.

Och säg inte att du inte saknat mig, för det vet jag att du har. Och du kan säga att du kom över mig för du kan styra dina känslor, men du sökte upp mig. Du jagade mig. Och jag spelade med. För jag ville inte ta första steget.

Och jag bryr mig inte om ditt ex. Du får ha henne i ditt bagage. Mitt bagage har en egen vagn. Du har henne där. Hon får vara där bäst hon vill, för det finns ingen som kan ta ifrån mig min tron i ditt hjärta. Säga vad man vill om det. Och detsamma gäller för dig. Även om det fanns många sökande till platsen vill jag bara ha dig.

Och jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut. För jag älskade dig då, och jag älskar dig ännu. Om möjligt, ännu mer.


/Belma