Mythbusters och kaffe
Halloj alla,
Fantastiskt överraskande att man sitter uppe inatt igen, eller hur?! Madmoiselle Belma är inte längre blond, vilket de flesta kommenterat på. Nästan bara positivt från dem i min närmsta umgängeskrets. En del tycker väl fortfarande att det är för vuxet, Mahagony. Men jag säger till er som jag sagt till dem; det är ett ypperligt tillfälle att testa lite mörkare nyanser av makeup och en chans att klä mig ännu mer extravagant på en vanlig grå måndag (:
Hohoho, jag är lycklig. Tror jag.
Vet inte varför, inget särskillt har hänt. Jag glider mest omkring, men en del saker har hänt i detta nya året som får mig att le. Man har hittat tillbaka till gamla vänner, gamla rutiner och framför allt; tillbaka till den personen man en gång var. Innan allt blev komplicerat och invecklat. Innan ångesten och depressionerna. Innan vuxenlivets ansvar trängde sig på.
Nu har de värsta tonårskänslorna försvunnit, eller förankrats. Inget mer svävande omkring, ingen mer dålig självkänsla eller ifrågasättande av den egna personen. Det känns för första gången som att jag är en hel person, och i ärlighetens namn så skrämmer det vettet ur mig. Är det nu man ska bli seriös? Ta ännu mer ansvar, hitta ett vuxet jobb och sluta leka i sandlådan? Är det nu som allvaret verkligen börjar? Om så, har jag en sista önskan; Jag vill behålla barnasinnet för all evighet. För det är det mest utpräglade attributet i min personlighet. Jag är som ett enda stort barn. Det är så utpräglat att till och med min utsida reflekterar det.
Jag satt och tittade på tv häromdagen, och jag kan inte minnas vad det var för ett program jag såg men i alla fall så var det två personer som betedde sig som två småbarn och det enda jag tänkte var; men vi är ju vuxna. Är det inte dags att vi beter oss som det... VI! Inte de, vi. Det var första gången som jag erkände för mig själv att jag inte längre var ett barn. Det har fortfarande inte sjunkit in helt, eftersom jag inte vet hur jag ska närma mig detta, men faktum kvarstår... Nu är det sagt i alla fall.
Satt just och tänkte på hur snabt tiden går, vare sig man har kul eller inte. För inte kan man väl ha kul jämnt, men ändå så tycks tiden ändå bara rusa förbi som en orkan av upplevelser och människor, platser, sånger, filmer, känslor, tankar, värme... Och allt ska man ta in, eller det mesta. Man ska helst ta kort också, för att vara säker på att man en dag inte glömmer bort det som varit, de människor man träffat och de platser man besökt. Men jag tror inte att man kan glömma vissa saker, vissa känslor, platser eller människor. Och i slutändan så vill man ändå bära de som lämnat avtryck i vår själ i vårt hjärta, och inte en massa bakgrunsfigurer som flög in och ut ur vårt liv fortare än ett löv som flyger för vinden en kall höstmorgon.
Bilder är kul, men man ska veta att de bilder man tar är inte för att man själv ska minnas, det gör man ändå, utan för att visa någon som inte var där det som man är oförmögen att förklara, beskriva med ord. Jag tycker att för många människor letar efter den perfekta bilden hellre än att njuta av sällskapet eler utsikten. Den perfekta bilden är aldrig monterad, den förmedlar en känsla, en stämning. Något i luften, inte ett montage, en redigering i efterhand. När man en dag går tillbaka och tittar på dessa fotografier vill man väl minnas de trevliga stunderna, inte de påklistrade leendena, de falska blickarna och den monterade stämningen.
Man vill minnas de riktiga människorna bakom bilderna, nyanserna och även grimaserna. För världen är inte perfekt, och den ska heller inte vara det. För det är det lite udda, nyanseringarna som gör det så vackert. Så levande.
Det kanske inte verkar vettigt det som står där, men ge det en chans. Ha kul och tänk inte för mycket på hur du ser ut när du har kul, för om hundra år kommer ingen att minnas det (:
Så mina undersköna raringar, ska jag lyssna på Sade's låt Kissing you och drömma mig bort till fjärran länder och forna tider...
Tack för er tid,
Belma
Kommentarer
Trackback
