The Pretentious Illiterate

Halloj,

Ni ser framför er en gladare Belma. En utsövd Belma. Men med allt positivt, något negativt. Hade världens knäppaste mardröm i natt, och jag försöker bara tyda allt i den, men med ganska dåligt resultat. Anyhow, det och att jag har en surprisetenta på tyskan är det enda dåliga.
'Jobbade' igår, vet inte om man kan kalla det för jobb för jag gled mest runt och gjorde en massa skoj (:
Träffa dock en kärring som var otrevlig utöver det vanliga, och ville att jag skulle skriva på ett kvitto som garanti att hon skulle bli 100% nöjd annars skulle jag betala henne tillbaka hennes pengar. Inga problem, jag är duktig på det jag gör och lurar ingen, inte henne heller för det slutade med att hon var glad och nöjd, lyckligtvis (:
Innan dess så träffade jag N, C och A på något som blev en snabblunch för mig. Himla skojsigt att träffa dem igen, efter all denna 'ledighet'. Fugu var ingen höjdare, matvis i alla fall. Servicen mycket bra och inredningen var kalas. Men man vill ändå kunna välja bland fler rätter. Men musiken höll måttet, en klar förbättring från de eviga triangelsolona i traditionella asiatiska restauranger.
Idag skulle jag ha tyskaregistrering som jag kände att jag absolut inte ville gå på, har mailat fröken, haha, och hon berättade då om vår kommande tenta. Det ska bli kul (?). Nåja.
Idag känns bara bra, på så många plan. Jag vet att jag har tagit upp ämnet vänner förut, och då oftast i dåliga sammanhang. Denna gången har jag märkt en klar förbättring. Kanske för att jag har förändrats, eller just för att jag inte har det. Men människorna runt mig verkar inte längre som fientliga monster, utan som små snöflingor på en bar himmel. De är de som bidrar till förändringen i livets landskap, och alla ni trogna läsare vet att jag redogjort för hur jag uppfattar livet, som den där vindpusten. Men vissa vindar medför snöflingor, andra sandkorn. Min vind har just nu vänt, till det bättre. Varmare och mer bekant. Något som jag kan glädjas åt, kanske mer nu än någonsin förr.
Och det är ni, mina pärlor som ska ha ett stort tack. Det är ni som står ut med mig, och som tycker om mig även när jag inte är kapabel till att älska er tillbaka, när jag inte har förmågan att visa er den tacksamhet ni gjort er så förtjänta av. Jag säger inte det här ofta, kanske aldrig, men jag tänker det och känner det; Jag älskar er, och det faktum att ni finns. Omedelbart när jag läser det tidigare skrivna vill jag byta ut ordet älskar mot tycker om, för jag är så jävla dum och inte kan hantera starka känslor. Men ni ska ha stor eloge.  http://clarako.com/I_Like_You.swf

Jag har funnit mitt stöd nu, men jag vet inte hur jag ska reagera. Som alla säkerligen vet ska jag iväg till San Diego. Det vill säga om jag får tummen ur ändan och ser till att jag kan komma från punkt 1 till punkt 2. Saken är den att jag misstänker att San Diego på något vis, för mig, blev ett ouppnåeligt mål. Något som skulle ge alla skuldkänslor och frambringa lite trista jag-tycker-synd-om-dig-känslor, som istället resulterade i totalt stöd från alla. För alla märker att jag vantrivs i Sverige och att Sverige i sin tur vantrivs med mig. Men jag var inte beredd på att få stöd från någon och när jag sen fick det visste jag inte hur jag skulle reagera. Ville jag över huvudtaget flytta dit, eller kom den idén till för att jag trodde att den skulle chocka? Jag har i efterhand suttit och ställt mig dessa frågor, och kommit fram till en sak; Jag kan inte stanna i Sverige. Sen huruvida jag vill till San Diego eller någon annanstans återstår att se.
Jag vet i alla fall att jag alltid trivts i USA, i södra USA men det är den där preciseringen som gör det hela till ett så svårt val.
Sen har jag blivit så fruktansvärt rädd. Tänk om jag åker dit och dör. Jag vet, det är totalt ogrundat, men samtidigt så blir man ju rädd. Där borta börjar man om på nytt. Utan skyddsnät och utan alternativ. Och då undrar man ju om man är kapabel till att stå på egna ben, helt och hållet? Jag har sen barnsben varit den typen som klara allt på egen hand, kan jag klara detta också?
Fuck, it's right there in front of me isn't it? And yet this childish fear... Damn it, I'm going ya'll. I'm really going =0)
Nu finns inga fler hinder, mer än min egen lathet. Det är nu jag måste sätta mig ner och tänka ut en plan A och även en plan B, plan C och D kommer också att finnas bara för att jag är lite av en OCD, men det vet ni redan, hehe.
För att runda av ett trevligt inlägg måste jag få känna mig lite ödmjuk. Det är nämligen så att jag inspirerat en god vän till mig att börja skriva, och jag måste erkänna att jag känner mig himla hedrad och så fruktansvärt lycklig över detta faktum. Det är ju det alla skribenter, bloggare, journalister och författare vill, att påverka i alla fall en människa. Att inspirera en individ att visa sina skrivartalanger, för alla har en historia att berätta. Det är det som jag finner så fascinerande med människor, att få ett tillfälle att se in i deras tankar och deras liv en sekund; det är ju det allt går ut på. Att lära sig observera och interagera med alla runt omkring oss, för det är ju dessa människor som betyder något, i slutändan, och allt de lär oss (om dem och det i sin tur om oss själva).
Tack Nina för de varma orden, som förövrigt hittas på:

http://ninasblogg.blogg.se

Och tack än en gång för er tid.
Jag lämnar er med en liten bild från igår:
Klockan är 21:57 och jag har precis missat bussen hem, nästa går klockan 22:17 och jag har så fruktansvärt ont i fötterna efter en hel dag ståendes. Där sitter jag, sent på natten i mörkret och snön, en kall bris sprider kylan och distribuerar den längs hela min kropp, sakta kryper kylan in under kappan och under de tjocka kläderna. Biter sig fast i huden och en våldsam rysning klättrar sakta längs min ryggrad. Jag sitter huttrande, med mina stora hörlurar och ler. För låten jag har på påminner mig om en sommar för många år sen, med de jag älskar, i ett paradis lång långt borta. Den varma låten fick mig att uthärda den mordiska kylan. Och det enda jag kunde tänka var: Det här kommer jag aldrig tillåta mig själv igen. Aldrig mer ska jag behöva frysa.
Låten som spelades högt och länge i mina lurar var: Gypsy Kings - Tango Flamenco. Den enda låt jag kunde tänka mig spela just där, just då.
/Belma