The Pretentious Illiterate

Hello  my beloved ones,

Kalastid satt, 20:00 imorgon. Det ska bli lite kuligt faktiskt, eller kanske jätteskoj. Vem vet?
Idag har ju varit en sån där nyttodag då man gjort det man ska, eller en del av det som ska göras. Funderar på att städa ur allt skräp jag har och slänga allt som jag inte behöver.
Har så fruktansvärt mycket grejer. Kläder, skor, väskor, papper, böcker. Massa kul saker, men det får inte plats i en garderob och en bokhylla =0/ Jag har ju bara 18,5 kvm att röra mig på. Och duktig som jag är har jag placerat en gigantisk, queensized bed smack in the middle of it all (:
But I am a queen so no(thing) less is acceptable, haha.
Kommer behöva tvinga mig själv till tvättstugan idag. Har varit i akut behov av rena kläder de senaste veckorna. Men jag har vart ut och shoppat en massa nytt bara för att jag inte orkat tvätta. Om det inte är höjden av lathet så säg?
Sitter som vanligt och lyssnar på musik, en av mina favoriter: R.Kelly - Step in the name of love (remixen givetvis). Älskar den låten. Det är en av mina favorit feelgood-songs. Blir alltid så lycklig av den låten, en sån där genuin lycka som bara musik kan föra med sig.
Jag vet att jag ofta diskuterar musik, men det känns som att musiken är en ryggrad i allt mitt skrivande. Eftersom det påverkar mitt humör så fruktansvärt mycket, så känns det för mig så väldigt naturligt att ha musiken med på ett hörn, alltid.
Som så många redan vet älskar jag kompetenta människor, och det finns en hel del duktiga musiker. Med riktiga upplevelser att förmedla. Därför är jag så förälskad i musik, oavsett genre. Dock finns det en genre som aldrig går hem hos mig. Inte under några omständigheter kommer jag att lyssna på reggae. Jag kan inte identifiera mig med den musiken, inte alls. Inte ens när jag är full och förstående, haha.
Verkar vara en rätt lugn och stillsam kväll. Nästan så man bara vill gå ut och lägga sig i snön och titta på stjärnorna. Jag älskar att göra sådär lagom skumma saker. Hur många människor ligger i snön och tittar på stjärnorna? Fast man tycker ju att fler skulle sysselsättasig med det, hellre än att gå ut och supa som as. Ursäkta språket.
Hade en ganska givande diskussion med Alex imorse, om varför han tror att jag kommer att stanna i Sverige, mot att jag åker till USA.
Och även om jag inte ville kännas vid det så hade han en hel del bra att säga. Men sen är det ju så fult spelat av honom, med tanke på att han vill ha mig kvar här. Raring, jag vill att du följer med. Det vet du. Men omständigheterna är konstiga, och livet känns lite upp och ner, fortfarande. Eller förresten, det gör det inte alls. Mitt liv har aldrig varit mer åt rätt håll än nu. Man har framtidsutsikter, men nu är de ljusa. Nu känns de inom räckhåll på nåt vis. Det enda jag saknar i mitt liv just nu är... honom. (:
Jag drömde om honom i natt. Och för att vara en person som sällan drömmer bra saker, kändes nattens drömmar väldigt uppfriskande.
Jag trodde aldrig att ett sådant här möte verkligen kunde hända i verkligheten, ni vet utanför den vita duken. Men här sitter jag, lycklig och drömmande. Jag har nog aldrig riktigt vaknat ur den där underbara drömmen. Och hur mycket jag än analyserar så kommer jag fram till ett och samma svar; jag gillar mitt nya jag. Jag gillar spåret mitt liv är på nu och jag älskar de nya tankarna i mitt huvud.
Inget mer negativt, eller det som är negativt är av en övergående sort. Jag tillåter mig själv inte att gräva ner mig i de tankarna längre. Jag är faktiskt värd att vara lycklig. Jag var med om en del när jag var liten, men det monstret är ute ur mitt liv nu, han kan inte nå mig mer. Han finns inte mer, och jag har inget mer att vara rädd för.
Det har hela tiden hanlat om tillit, eller bristen på detsamma. Men det dåliga är långt, långt borta. And the scars have healed.
Det finns fortfarande saker att bearbeta, men det mesta är redan färdigt. Det värsta är över nu, och jag hoppas att ni som fortfarande finns kvar i mitt liv kan förlåta mig om jag tagit ut min egen frustration över er. Det var aldrig min mening. Om jag betett mig konstigt, om jag dragit mig tillbaka. Om jag varit svår att umgås med, så vill jag be om ursäkt för det. Men utan er hade jag aldrig klarat det. Det var ni som fick mig att vilja kämpa och slåss mot mina inre demoner. Men nu är det mesta som en gång sopats under mattan färdigstädat. Skeletten i min garderob har rensats ut. Och nu för första gången i mitt liv kan jag andas lugnt. Nu behöver jag aldrig mer vara rädd för mörkret, inte på samma sätt i alla fall.
Tack för att Du finns.
/Belma

                        Känns bra i sammanhanget.