Nothing lasts forever...
Idag regnar det. Novemberregn. Dagens temalåt är ett enkelt val. Guns 'n' Roses sjöng det bäst och varför ändra på ett vinnande koncept.
Jag har älskat den låten för länge. Spelat den varje regnig novemberdag. Utan undantag har jag den alltid i lurarna på regniga novemberdagar. Mitt favoritminne var när det var så fasligt kallt förra vintern. Tågen gick väldigt ojämnt och många ställdes in på grund av frusna spår. Jag frös så till den milda grad, regnet hade sakta börjar falla. Som genom en sil. Jämna droppar. En kall vind svepte med sig det sista av hösten och alltmedan jag frös spelade jag November rain.
Varje vindpust förstärkte musiken. Lyfte den till nya höjder. Det var skymning och spåret var kusligt öde. Alla trängdes inomhus och försökte spara det sista av värmen. Inte jag. Jag stod utomhus. Lyssnade till vinden bakom lurarna, hur den susade. Kände de kalla dropparn på min kind. Kände hur de strömmade nerför min hals, innanför min krage. Kylan spred sig, pulserade fram från de exponerade delarna av min kropp.
Jag var som i trans. En trans som blott förstärktes av musiken. Av tonerna från Slash:s gitarrsolo.
"And when your fears subside, and shadows still remain... I know that you can love me, when there's no one left to blame. So never mind the darkness we still can find a way. 'Cause nothin' lasts forever... Even cold November rain."
Vackert.
/Bells
November rain.
Kommentarer
Trackback
