Män som kvinnor, kvinnor som män
Halloj alla,
Jag satt på pendeltåget till jobbet häromdagen, och på samma tåg, i samma vagn till och med, satt det två flickor i 18-19- års åldern varav den ena hade påbörjat ett könsbyte. Hon satt med en väninna som verkade lagd åt att göra samma sak men väninnan var inte alls lika våldsamt rabiat som flicka nummer 1. Något jag fastnade på (eftersom jag älskar att lyssna in på andra människors konversationer) var att flicka nummer ett sa som följer: "jag hatar kvinnor, de kan lika gärna utrotas". Nu vet jag inte vad konversationen innan hade handlat om, men hennes tonfall visade på att det inte var något hon skämtade om. Detta flickebarn var fast bestämd om att hon hatade det kvinnliga könet, och allt vad det innebär, så mycket att det inte räckte med att hon bytte från detta kön det skulle föredragsvis även förintas då det uppenbarligen inte var värdigt. Och där sitter jag, vid detta laget har jag redan tagit ut mina hörlurar ur öronen och är otroligt odiskret i mitt stirrande. Jag kan förstå mycket, jag kan acceptera att folk är radikala, eller att man är väldigt oliktänkande. Att man har annorlunda idéer men att man hatar något, som i grund och botten är en själv, är något jag aldrig har kunnat förstå.
I dagens samhälle, där män vill bli kvinnor, kvinnor vill bli män. Tjocka vill bli smala och smala vill bli ännu smalare, undrar jag om det finns någon som trivs i sitt lilla skal? Finns det en enda själ där ute som genuint kan påstå att de trivs i sig själva. I sitt liv, med sina val och sina misslyckanden. Vi är alla mänskliga. Vi gör alla fel, och oftast händer det saker vi inte kan påverka som ändrar våra levnadsförhållanden. Men kan man inte finna lycka i det? I det nya dvs. Jag är nöjd med den jag är. Jag har skavanker som alla andra, men jag hatar inte mig. Jag älskar mig så pass mycket att jag verkligen sätter jaget före allt annat. Jag är, som grammatiken förtäljer, första person. Finns det inte någon mer än jag som insett detta faktum? Att oavsett hur mycket vi jobbar på vårt yttre så kommer vårt inre vara precis lika missnöjt om vi inte börjar med att jobba på det.
Man kan anstränga sig långa pass på gymmet, eller byta kön. Men man blir oftast inte lyckligare för det. En kort stund, men sen kommer det där smygande bakgrundsbruset som talar om att man inte duger i alla fall. För man kan alltid bli bättre, och att driva sig själv i fördärvet vill väl egentligen ingen till en början?
Jag tror att folk behöver sätta sig ner med sig själva. Tänka en sekund på varför i hela fridens namn de är så missnöjda och vad i dem skulle kunna arbetas på. Ytan reflekterar oftast det som sker inom en, mår man bra så ser man jäkligt fräsch ut, så lätt är det. Men jag tror det finns mycket i dagens samhälle som skulle behöva granskas.
Jag var på semester nyligen, och pratade med en gubbe vid en moské. Jag sa att detta land (semesterlandet) inte var gjort för tjocka (detta för att det var 40 grader och helt vindstilla). Han skrattade och sa att det fick honom att tänka på en vän till honom som också har lite roliga idéer. Han sa att hans vän hade resonerat kring modet idag, och att han kommit fram till att alla de stora modeskaparna var homosexuella män, och för att de skulle förstöra kvinnan så mycket som möjligt för heterosexuella män så har de gjort modet till vad det är idag. Man har gjort damerna taniga och formlösa.
Jag skrattade bort detta, men det har gnagt på mig. Det finns en sanning i det, kvinnor numer ser ut som små formlösa pojkar. Inga former, inga kurvor... ingen skönhet (detta baserat på att jag inte tänder på små pojkar). Jag gillar att se på en vacker kropp, kvinnlig som manlig. Men dessa vuxna människor som ser ut som svultna små barn är inte attraktiva i mina ögon. Inte heller var den där tjejen på tåget attraktiv i sitt kommenterande.
Det kanske är det, osäkerheten. Den där dimman av osäkerhet som är så himla oattraktiv. När man ser ner på en annan för att boosta sig själv. Det är väldigt osexigt, på avsett vem som bär på det.
Gott folk, lova mig nu att dricka, dansa och njuta av livet. Alla ångrar att de inte levde mer när de kunde. Vi vet inte vad som finns runt hörnet, det vi vet är det som finns här och nu. Gå på spa, ta en drink efter jobbet, kosta på dig den där goda middagen med de du tycker extra mycket om (familj, vänner, partner) för imorgon är en annan dag och vi måste njuta av varje dag som vi får.
Each day is a gift, that's why we call it the present.
/Belma
Jag satt på pendeltåget till jobbet häromdagen, och på samma tåg, i samma vagn till och med, satt det två flickor i 18-19- års åldern varav den ena hade påbörjat ett könsbyte. Hon satt med en väninna som verkade lagd åt att göra samma sak men väninnan var inte alls lika våldsamt rabiat som flicka nummer 1. Något jag fastnade på (eftersom jag älskar att lyssna in på andra människors konversationer) var att flicka nummer ett sa som följer: "jag hatar kvinnor, de kan lika gärna utrotas". Nu vet jag inte vad konversationen innan hade handlat om, men hennes tonfall visade på att det inte var något hon skämtade om. Detta flickebarn var fast bestämd om att hon hatade det kvinnliga könet, och allt vad det innebär, så mycket att det inte räckte med att hon bytte från detta kön det skulle föredragsvis även förintas då det uppenbarligen inte var värdigt. Och där sitter jag, vid detta laget har jag redan tagit ut mina hörlurar ur öronen och är otroligt odiskret i mitt stirrande. Jag kan förstå mycket, jag kan acceptera att folk är radikala, eller att man är väldigt oliktänkande. Att man har annorlunda idéer men att man hatar något, som i grund och botten är en själv, är något jag aldrig har kunnat förstå.
I dagens samhälle, där män vill bli kvinnor, kvinnor vill bli män. Tjocka vill bli smala och smala vill bli ännu smalare, undrar jag om det finns någon som trivs i sitt lilla skal? Finns det en enda själ där ute som genuint kan påstå att de trivs i sig själva. I sitt liv, med sina val och sina misslyckanden. Vi är alla mänskliga. Vi gör alla fel, och oftast händer det saker vi inte kan påverka som ändrar våra levnadsförhållanden. Men kan man inte finna lycka i det? I det nya dvs. Jag är nöjd med den jag är. Jag har skavanker som alla andra, men jag hatar inte mig. Jag älskar mig så pass mycket att jag verkligen sätter jaget före allt annat. Jag är, som grammatiken förtäljer, första person. Finns det inte någon mer än jag som insett detta faktum? Att oavsett hur mycket vi jobbar på vårt yttre så kommer vårt inre vara precis lika missnöjt om vi inte börjar med att jobba på det.
Man kan anstränga sig långa pass på gymmet, eller byta kön. Men man blir oftast inte lyckligare för det. En kort stund, men sen kommer det där smygande bakgrundsbruset som talar om att man inte duger i alla fall. För man kan alltid bli bättre, och att driva sig själv i fördärvet vill väl egentligen ingen till en början?
Jag tror att folk behöver sätta sig ner med sig själva. Tänka en sekund på varför i hela fridens namn de är så missnöjda och vad i dem skulle kunna arbetas på. Ytan reflekterar oftast det som sker inom en, mår man bra så ser man jäkligt fräsch ut, så lätt är det. Men jag tror det finns mycket i dagens samhälle som skulle behöva granskas.
Jag var på semester nyligen, och pratade med en gubbe vid en moské. Jag sa att detta land (semesterlandet) inte var gjort för tjocka (detta för att det var 40 grader och helt vindstilla). Han skrattade och sa att det fick honom att tänka på en vän till honom som också har lite roliga idéer. Han sa att hans vän hade resonerat kring modet idag, och att han kommit fram till att alla de stora modeskaparna var homosexuella män, och för att de skulle förstöra kvinnan så mycket som möjligt för heterosexuella män så har de gjort modet till vad det är idag. Man har gjort damerna taniga och formlösa.
Jag skrattade bort detta, men det har gnagt på mig. Det finns en sanning i det, kvinnor numer ser ut som små formlösa pojkar. Inga former, inga kurvor... ingen skönhet (detta baserat på att jag inte tänder på små pojkar). Jag gillar att se på en vacker kropp, kvinnlig som manlig. Men dessa vuxna människor som ser ut som svultna små barn är inte attraktiva i mina ögon. Inte heller var den där tjejen på tåget attraktiv i sitt kommenterande.
Det kanske är det, osäkerheten. Den där dimman av osäkerhet som är så himla oattraktiv. När man ser ner på en annan för att boosta sig själv. Det är väldigt osexigt, på avsett vem som bär på det.
Gott folk, lova mig nu att dricka, dansa och njuta av livet. Alla ångrar att de inte levde mer när de kunde. Vi vet inte vad som finns runt hörnet, det vi vet är det som finns här och nu. Gå på spa, ta en drink efter jobbet, kosta på dig den där goda middagen med de du tycker extra mycket om (familj, vänner, partner) för imorgon är en annan dag och vi måste njuta av varje dag som vi får.
Each day is a gift, that's why we call it the present.
/Belma
Kommentarer
Postat av: Lennart
Kan bara säga, håller med dig, du har alldeles rätt.
Postat av: Lennart
Nu har jag gjort som du sa, öppnade paketet med Sana-kaffet.
Trackback
