The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Gudars himmel vad gott det är med Dumle och kaffe. Nejdå, tro för bövelen inte att jag fallit av vagnen, men jag tog en dumlekaramell till mitt dagliga kaffe idag. En. Sånt händer inte var dag. Men å andra sidan så märker man inte att jeansen som vanligtvis sitter åt inte längre kan hålla sig uppe för egen maskin utan kräver att man använder ett skärp.
Sitter här på skolan, utanför biblioteket och ser upp på byggnaden som heter Tyska Institutionen. Men jag har valt att inte gå på tyskalektionen då jag inte gjort det som skulle göras till idag. Istället har jag skrivit 3 uppsatser och pluggat väldigt lite inför mina två tyskatentor som jag har nästa lördag...
Egentligen har jag inget alls att göra på skolan idag, men jag ville hit ändå för den söta pojken jag fått upp ögonen för brukar hålla till här lite titt som tätt. Och nog hade jag rätt, dock träffade jag honom när han var på väg ut. Han hade bråttom så man blev lite smått besviken, men det finns alltid en morgondag. Dock har jag en föreläsning då, så man är här både för nytta och nöje. Tänk så man kan kombinera det när det vill sig...
Fantastisk låt, den som är citerad i rubriken. Frankie boy kan verkligen få till det när han vill. Vilket är oftast. Och jag hoppas lite på den känslan han förmedlar i låten. Nu är man ju singel. Snigel. Jag fullkomligt älskar ordet snigel, fast inte djuret som hör namnet till. Och på tal om sniglar (pluralis är inte alls lika roligt som singularis, ordvis i alla fall) så börjar det regna utanför. Så ljuvligt paradoxalt, solsken och regn... samtidigt.
Det är lite knasigt, mitt humör. Jag mår så otroligt bra, men ändå så känns det som att något saknas. Kan det vara kärleken jag saknar? För inte är det vänskap. Ni, mina underbara vänner, är alldeles toppenkalas. Men jag tror visst att jag börjar bli smått sugen på att bli kär igen. På riktigt. Inte förälskad, nog för att förälskelser är kul. Det är de verkligen, men det är en så flyktig känsla utan krav på gensvar. Väldigt sött och oskyldigt, men jag vill bli kär igen. Så som jag en gång varit.
På sista tiden har jag varit på gång att förväxla en förälskelse med att bli kär. Men skillnaderna är så markanta att det inte går. Det är alldeles för ologiskt. Förälskelser flyger förbi som små drakar på en klarblå himmel. Bekymmerslöst, och ganska så känslolöst. De är ganska så dåliga substitut. Men det var nog det jag behövde. Ett substitut, utan någon konkret substans. Bara skoj och intensivitet, passion. Bara passion. Men det är lite som med leksaker när man var liten, de är jätteskoj en kort period men de ersätter inte vänner. Man vill till något mer seriöst, något där man får gensvar. Man vill ha en lekkamrat.
Någon som är som en själv, som man kan leka med på samma villkor. Någon som man kan dela hemligheter med, och som man kan hoppa hage med. Nåja, man ska inte driva analogier för lång och jag har en svag känsla att jag just gjorde det. Men ni förstår poängen ändå, hoppas jag.
Om det var oklart ska jag förenkla det (för er men även för min skull): jag vill ha en värdig lekkamrat. Någon som man kan vara seriös med. En vän som är en pojke. Eller pojkvän, för att forkorta allt (: Jag tror att jag har siktet inställt på en viss kille, men jag vill lära känna honom ännu mer innan jag bestämmer mig för vad jag tycker. Däremot börjar det bli dags för mig att avsluta mina lekar med A, det är nog hög tid för det känner jag.
Jahapp, nu öser det ner. Hur ska man nu ta sig hem? Utan jacka och utan paraply. Satan i gatan, det här kommer att bli en blöt affär. Och så åskar det. Och jag är rädd för åska. Men det är ju så vackert ute, så fantastiskt vackert. Allt detta regnande och åskande. Man får så mycket inspiration av det vädret. Så jag ska passa på att sätta mig och skriva ihop nån liten text. Medans idéerna finns i huvudet (=
/Bellis