The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Jag vet att jag kommer få all skit i världen för det som jag skriver i detta inlägg. Och jag är beredd. Bring me your worst, because I'm bringing you mine...

Jag medger att segregationen som pågick under slaveriet var högst påtvunget. När man sen avskaffade slaveriet och demokratin tog fart har allt varit högst frivilligt. Allt från slummen i Harlem till Rosengård idag. Jag kastar inte idiotiska kommentarer runt mig hur som helst, nej jag grundar detta på egna erfarenheter.
Jag har själv bott på Rosengård, och är enligt ordets alla meningar en riktig invandrare. Inte född i Sverige, kommer från ett krigsdrabbat land, ryckt upp ur mina rötter pga ett val jag inte själv gjorde. Jag har allt det där i bagaget. Men det är inget jag slänger upp på min meritlista.
Jag är tött på folk som tjatar om hur jobbigt det är med segregation, hur alla som har ett svenskt efternamn har det så mycket lättare att komma in på arbetsmarknaden. Måhända att de har ett försprång, men se hur många helsvenskar som inte har ett jobb. Hur många som är precis lika jävla lata som vilken annan invandrare som helst. De klagar åt andra hållet: De tar våra jobb... Vilka jobb? De som DU inte är kvalificerad nog att ta?!
Shut the hell up all of you, för jag är trött nu. Jag är trött på "feministerna" som klagar på att kvinnor inte har samma privilegier och lönesättning som männen. Bullshit. Det är alle man för sig själv. Gör er förtjänta av pengarna. Min mor, som är både kvinna och invandrare sitter som ekonom på Försvaret (det mest svenska som finns) och har en jämn lön som sina manliga motsvarigheter/kollegor. Fick hon det av en slump? Satt hon på sin häck och klagade sig till den lönen och det jobbet? Nej, hon kavlade upp ärmarna och jobbade som ett jävla djur för att nå dit hon nått idag. Hon fick börja om från noll. Hon kom hit med en fullvärdig utbildning men de ville skicka henne tillbaka till ruta ett, hon accepterade inte det. Ni som tog någon annans ord för givet har bara visat hur mycket ni tror på er själva och er förmåga. Den kvinnan räddade fler liv än man kan räkna på mina båda händer, och hon fortsätter. Jobbar på som en tok.
Jag har aldrig, ALDRIG! hört henne klaga på jämställdhet eller segregation. Vet ni varför?
För hon tar sig an sitt liv och sin uppgift. Och i hennes värld finns inget sånt. Den som påstår annat har inte plats i hennes tillvaro. Och inte i min heller...

/Bell