The Pretentious Illiterate

Hallå,

Usch så trött jag börjar bli på mig själv. Jämnt ska man klaga, bla bla bla hit och bla bla bla dit. Aldrig ska det komma något vettigt i denna blogg. Och ni, mina söta och ack så uthålliga läsare, ni ska ha stor eloge för att ni hittar tillbaka hit gång på gång.
Jag borde skriva något vettigt, jag borde rycka upp mig. Vad gör lite hjärtekval så här sent på en söndag (eller tidigt på en måndag)? Om 100 år kommer ingen ändå minnas denna dagen som en dålig dag för Belma. Nej, folk kommer inte minnas denna dagen alls och säkerligen inte jag heller. För sjutton gubbar, jag kan nästan slå vad om att jag om tre dagar inte kommer minnas denna dagen eller den ångest jag tvingat mig själv genom.
Jag funderar på att träffa en psykolog. För att kolla att allt är okej. Men jag gillar inte psykologer, och kan inte lita på människor. Så vi får se, om fem år kanske jag samlat mig och uppsökt en. Fast om jag känner mig själv rätt lär jag nog inte göra det då heller.
Jag har fått en överdos av sex tror jag. Nu blir det till att leva i celibat en stund, haha. Det har ju bara gått en dag men här ser vi positivt på saker och ting. Misstänker att A är lite av en nymfo. Det kan inte vara hälsosamt. Herregud, så jag säger. Fy på mig. Sånt här ska man inte avslöja. Jag har planer på att fortsätta träffa honom, om det passar herrn. Men jag har ingen insyn i hans tankebanor. Det är som om vi är från två olika planeter, han och jag. Två olika solystem, nja två olika universum. Men ni fattar poängen. Jag förstår honom inte, och jag litar inte på honom. I det stora hela är han min motsats, och jag börjar tycka att det är bra. Alla jag träffat hittills har spelat på samma planhalva som jag, och se hur det har funkat. *harkel*
Jag har alltid trott att jag skulle träffa någon som M. Lite halvdeprimerad och som jag. Men så träffar jag A, som är min raka motsats. Som inte kastar sarkasmer runt sig och som inte är odräglig. Som är snäll, och rar. Och de problem han har, har han accepterat och strider inte mot dem. Han är samlad och duktig. Organiserad och allmänbildad, men han behöver inte hävda sig hela tiden och han är inte alls dryg. Men mest av allt, är han så otroligt söt.
Och han är inte krävande, som jag. Jag är oorganiserad, ett riktigt jäkla ufo. Jag är ett ufo-deluxe. Ibland förundras jag över mitt eget beteende. Jag vet inte riktigt vad som är fel på mig. Eller fel och fel, men mina tankebanor är lite kringelikrokiga, något snäva och när tillfälle ges väldigt oflexibla. Jag har vissa mönster, som jag försöker strida emot. Jag är en nattmänniska, en riktig sådan. En som inte fungerar som folk om dagarna, och ska sanningen fram så trivs jag i mitt rum när natten faller på. Jag trivs med den totala tystnaden och den där betryggande ensamheten. Som inte är en isolerad ensamhet utan en vacker sådan. En sån där ensamhet som man ser på vykort. Och jag älskar friheten i detta ensamhetens mörker. Och jag avgudar att kunna göra vad jag vill utan att känna som att allas ögon är på mig, jag känner mig trygg när jag vet att det är mörkt ute.
Jag är lite av en dryg människa, som gärna påpekar fel som andra gör och jag är helt blind för mina egna brister. Jag är väldigt konservativ och ibland lite för envis med vad jag tycker. Jag är påstridig och beroende. Jag söker människokontakt, men på mina villkor. Och när det kommer till kritan så är jag inte mycket för att träffa människor. Jag tycker om att observera, men sällan närvara. Jag tycker om att höras, men inte synas. Och det ena går hand i hand med det andra vilket frustrerar mig. Jag vill dominera men ändå vill jag ha tryggheten som man får när andra leder en.
I det stora hela är jag en väldigt komplex person, med en ganska udda personlighetstyp. Med egna tankar och önskemål, med en längtan efter trygghet men ett behov av frihet. Allt ska vara på mina villkor, alltid. Och det kan alla inte acceptera. Jag förstår varför, men det är inte alltid jag accepterar det.
Jag vill alla gott, och är inte alls långsiktig. Jag vill gärna vara tuff, men är en riktig mjukis som tar åt mig av allt negativt människor säger. Jag kan inte ta komplimanger och innerst inne är jag väldigt blyg. Detta döljer jag genom att vara högljudd och dryg, det brukar misstolkas som självförtroende.
Jag har ett självförtroende som duger, men på ytan verkar jag jättesäker. Tänk vad en fasad kan göra. Tänk på vad man kan åstadkomma med år av erfarenhet inom ämnet. Jag kan fejka mig till vilken personlighet som helst, men just nu är jag mig. Belma, den lilla personen med den stora munnen. Och ni vet vad man säger; "Stor i orden, liten på jorden".
Nu har ni fått mig, serverad på ett fat. Nu har ni fått se personen Belma, och inte fasaden. Nu har ni fått se kärnan, den som annars aldrig vill fram. Men jag vet att jag kan slå sönder fasaden, bara det att det tar tid. En kameleont förlorar inte sina färger på en dag. Och jag vill inte behöva smälta in längre. Jag har blivit tillräckligt gammal och självständig för att kunna komma ut ur mitt skal.
Så är jag extra sårbar nu, så vet ni varför. Nu ska alla knivarna som en gång etsats fast i ryggen på mig ut, och såren ska få läka. Det behövs plats för nya knivar, och för första gången på länge gör det mig inget att veta att livet inte kommer att vara en dans på rosor.
Det är bra som det är, och jag trivs.
Belma