The Pretentious Illiterate

Hallå,

Städade lite här hemma när jag råkade stöta på en gammal cd-box som jag trodde jag gjort min av med. I den fann jag en cd markerad; "Belmas bilder =0)". Jag var tvungen att stilla min nyfikenhet och se vad det var för fotografier som jag sparat ner på denna cd.
Sakta men säkert uppenbarade sig bilder som jag oturligt nog raderat ur mitt minne. Eller kanske inte raderat, men slängt i papperskorgen utan att tömma den.
Vilka fantastiska minnen från en tid då det enda som betydde något var om man skulle få ragg en fredags/lördagskväll. När Stureplan var mitt andra hem, med vänner som var stjärnor utan dess like. Jag mindes snabbt hur fredagarna såg ut, med den totala lyckan när stassen var på och sminket lagt.
Hur jag log hela vägen till T-centralen tillsammans med den vän som betytt mest för mig genom tiderna. Jag mindes alla ämnen vi diskuterade, alla pojkar och alla spontana fnissattacker. Jag mindes de tråkiga mattelektionerna under vilka vi skrev lappar. Eller hela sidor. Jag hittade även en del av dessa papper, i en av pappershögarna som skulle slängas.
Jag är glad att jag gick igenom den en sista gång. Annars hade jag kanske slängt en stor bit av mitt förflutna.
Vilken fantastisk och enkel tid det var. Det var innan livet, och verkligheten trängde sig på. Innan man skaffade sig en KK, en pojkvän och en beundrare. Innan man bodde själv, och levde utan mat. Innan människorna pekade med moralpinnar, från sina höga hästar. Och så långt innan alla bekymmer.
Det var den tiden när man gick ut, för att dansa och bli så full som möjligt. När man rusade för att hinna med sista tunnelbanan hem. När man missade den, och fick gå runt hela Stockholm för att inte frysa ihjäl. Det var när man såg sitt ragg i 7 eleven-ljus, och insåg att i nyktert tillstånd var han inte alls drömprinsen. Utan en alldeles för alldaglig pojke som egentligen inte hade något att erbjuda mer än en tunga som skulle tryckas ner i halsen på en. Inte mer än en kram och händerna under tröjan. Man var inte på jakt efter kärlek, man var på jakt efter strul. Efter total enkelhet. Det var tider det.
Men det är det nu också. Nu har man sitt KK, sin pojkvän och sina beundrare. Man har andra vänner, och andra vanor. Men man går ändå ut, man får ändå ragg och ska sanningen fram så har inte mycket ändrats.
Boendet har blivit större, och räkningarna har blivit fler och högre. Garderoben har blivit större, vilket inneburit att skeletten däri blivit fler. Självförtroendet har etablerats, men egot har så gott som försvunnit. Man fnissar fortfarande, men allvaret har blivit seriösare. Man har fler val, men färre alternativ. Man styr själv, och gör precis som man själv vill, men det finns ingen som tar hand om ens tvätt längre.
Man har en hårdrockspojke... Ja. Det är alldeles underbart. Man har en hårdrockspojke. Det hade man inte då. Tiderna förändras och förbättras. Hoppas han och jag kan fortsätta ända in i framtiden för han gör mig lycklig, han får mig att känna mig vacker. Och framförallt, han har långt hår och det är det bästa med allt... Nästan (:
/Belma