The Pretentious Illiterate

Hallå,

Jag har på senaste tiden fått en massa positiv feedback från vänner och andra människor om det som står i min blogg. Vem hade kunnat tro att det fanns så många människor som kände igen sig i mina tankar. Jag är så fruktansvärt glad över att det finns de som läser min blogg, men ni har säkerligen märkt att bloggen som skrivs inte är anpassad för läsare alla gånger. I alla fall inte när jag skriver och är i början av en smärre psykos, eller neuros (får aldrig någon klar distinktion mellan dessa två).
Men samtidigt som jag är glad över att ha lockat så många läsare är jag ändå lite orolig. För det som skrivs här är ju inte för allas ögon att se. Och knäppt som det må verka, då detta är en öppen blogg så lämnar jag ut ganska mycket av mig själv. Och vissa människor är helt enkelt inte välkomna att se det som står. Människor som man vill ska lära känna en på riktigt, från en själv. Inte från mina dagboksskriverier. Människor som man vill välkomna in i sitt privatliv personligen, med öppna armar och många glada leenden. Inte genom textrader ur en något omväxlande dagbok. Ni som känner mig vet att jag inte är sån här in real life.
Bara när jag sitter ensam på mitt studentrum någonstans i Uppsala. Och det tycker inte jag ger rätt intryck av personen bakom orden. Det lägger till en dimenson, nyanserar den personen ni redan känner. Men ni kan själva tänka er hur ni hade uppfattat mig om ni läst detta först och träffat mig sen. Visst blir man mörkrädd ibland, när man läser det jag skriver.
Det här är mitt sätt att skydda mig. Jag var tvungen att få det sagt, då jag vet att vissa (en viss) person(er) gärna pratar om allt med alla. Och jag hoppas bara att hon behåller det hon läst här för sig själv.

Det låter vi vara ett eget avsnitt. Nu över till gladare nyheter.
Inatt sov jag och nu pratar vi S O V, på riktigt. Sov tills jag var utvilad. Och framförallt, sov för egen maskin. Glada nyheter, mycket glada nyheter. Känner mig lite som en princessa idag. (: Wunderschön!
Om det inte var för att jag hade tyska alldeles snart hade jag stannat hemma, ätit toast och fortsatt titta på American Dad hela dan. Men vissa saker måste man göra. Som att närvara på tyskan. Nyttogöra.
Vet egentligen inte hur jag mår. Lite twilight zone över det hela. Synd att man inte kan lägga in musikklipp här för jag hade tänkt slänga in lite Twin Peaks-musik. Mycket passande. Annars är Metallicas låt Until it sleeps bra den med.
Känns som att jag sitter i ett emotinellt väntrum, väntar på honom, väntar på kärleken, väntar på livet, väntar på livslusten. Bara väntar... och väntar... och väntar... Vet inte hur bra det är att uppehålla sig i detta väntrum men just nu ser jag inga andra alternativ så det blir väl till att vänta på det där fönstret att öppnas. Ni vet, när en dörr stängs... Det fönstret väntar jag på. Har väntat i 4 dagar nu. Med vissa nära-ångest-upplevelser. Men inget som jag tillåtit mig själv att 'vältra' mig i. Nu har jag ju sagt att jag ska samla mig. Och samla mig ska jag, om det så tar en hel evighet.
Nej gott folk, idag är en bra dag. Och jag har toast. Livet blir sällan bättre än så här. Dock saknar jag A, men vad gör det? I'm getting by without you, I really am. [:
/Bellis