The Pretentious Illiterate

Halloj,

Det är knasigt så livet kan bli. Att gå i djupa depressioner månader i sträck, sen träffa den mest fantastiska pojken, falla för honom och sen sumpa det. Ja, så kan det gå. Men A, du finns i mina tankar än.
Däremot är jag redan på 'the rebound' så att säga, och ibland har man flyt. För min söta lilla kursare, T väntade inte länge innan han så sött undrade om jag och han kunde ses igen (hade en föreläsning ihop idag) till helgen kanske... Om jag hade tid förstås. Olyckligt nog ska jag till Örebro, men vi lät det stå öppet. Vad vet jag, jag kanske stannar i Uppsala och träffar honom istället för att åka. (:
Har jag flyt, eller vad?
Vi ska samlas några av oss imorrn och plugga ihop. Sen ska jag träffa J innan tyskan och byta lite roliga grejer som glömts, hon ska få sin födelsedagspresent och jag min halsduk. Förhoppningsvis slipper jag gå på M i korridorerna för det skulle bli obehagligt på så många plan. Och om ni undrar vad som hände mellan honom och mig, så kan jag tala om för er att jag vet mindre än ni. Han messa, messa, messa och undrade när och om vi kunde ses igen. Sen när jag väl svarar hör han aldrig mer av sig. An odd little fellow. Or a really tall odd fellow, but same crap different size.
Som ni säkerligen märker är idag ännu en fantastiskt bra dag. Då allt bara flyter på precis som man vill att det ska. Jag hade inte kunnat vänta mig mer av livet. På tisdag ska jag dessutom träffa damerna jag inte sett på (vad som känns som) en evighet så det ser jag fram emot. Mycket här i livet jag ser fram emot.
Typ att A ska flytta in i sin nya lägenhet och att han och jag ska ses igen. Att få träffa flickorna, att få se J:s nya crib, att få åka ner till Sthlm på ett icke-skolrelaterat besök och träffa de andra flickorna, att gå ut och dansa med en viss sidekick till mig (: Därför ska jag ner till Örebro, ska träffa min long lost sidekick. Ända sen han flytta ner dit har vi setts kanske tre ggr. Och det är lite småtrist.
Sen vill jag lära känna A och T lite bättre, och gärna bli lite mer social. Lyssna på så mycket mer Queen, fortsätta att se på världen på samma sätt som den senaste tiden. From the bright side of life.
Och så vill jag åka ner till Malmö för att träffa mitt nya kusinbarn samt den kanske bästa människan på denna planet. Den jag känner igen mig mest i, i alla fall, R som gått och gift sig medan jag vart iväg och svävat i det blå.
Jag känner mig så lugn för att jag känner att jag på sätt och vis hittat min plats. Hittat mig själv. Insett vilka mina sanna vänner är, vem som står där när man behöver dem och vem som vänder ryggen till så fort något mindre trevligt tas upp. Jag har kommit att acceptera mig själv precis som jag är, med allt mitt bagage och mina små egenheter. Och någonstans även insett att jag duger precis som jag är. Och det är många som ska ha tack.
Om sanningen ska fram så har alla jag någonsin mött påverkat mig, och hade jag inte haft mina erfarenheter (alla, både bra och dåliga) hade jag inte varit den jag är idag. Och jag är mer än stolt över mitt sätt att hantera motgångar. Och jag är så lycklig över människorna som hjälpt mig igenom de svåra stunderna. Och jag vill passa på att tacka dem som inte var där, ni lärde mig vad jag aldrig vill bli och hur jag inte ska vara. Och det är en finfin läxa att lära sig tidigt i livet.
Nu ska jag fortsätta mitt American Dad maraton, tillsammans med mitt Alex-substitut: Marcus, som förövrigt sitter och småfnissar i bakgrunden över det som skrivs. Han är singel flickor, så ta för er. His words not mine (:
Nej, American Dad och Queens möjligen bästa låt (som stämmer så väl in på mig): I want it all [and I want it now]
/Belma