The Pretentious Illiterate

...skadeförsäkringar.

Halloj alla,

Visst vore det skönt om man kunde försäkra hjärtat?! Det vore en slående affärsidé, dock skulle man gå i back fortare än ögat. Man hade lika gärna kunnat skicka efter en konkursansökan samma dag som man startade sitt lilla företag.
Jag vill ha sommar, NU! För bövelen, det får inte snöa mer nu. Jag saknar värmen. Det känns så himla trist med all den här snön och ingen pulkaåkare in sight. Min Alex är ju borta nu, och det känns inte alls lika kul med vinter längre. Och midnattspromenader med Marcus är inte samma sak som en heltokig dag i pulkabacken med min sötaste A. (: Satt och funderade över livet idag. Funderade över vad jag ville ha ut av livet och människorna som bebor det. Jag kom fram till att jag inte alls hade någon inriktning, inget specifikt mål, nåja kärleksvis i alla fall. I övrigt är jag nog rätt målmedveten. Inriktad på att bli klar med skolan, komma ut i arbetslivet.
Men kärleken är än ett mysterium för mig. Det roliga är att ikväll ska jag träffa Michael, killen jag hade kunnat vara gift med nu. Bara tänka den tanken skrämmer mig. Att vara gift =0S
Det känns som vuxengöra, och jag känner mig inte det minsta vuxen, inte än i alla fall. Tänker man på det så, så skulle min situation idag vara den ultimata. Men varför trivs jag inte? Jag vet nog inte hur man gör när man är nöjd, för jag är alltid så inställd på att allt är skit och det som inte är, det kommer att bli. Och det är den inställningen som oftast gör att det blir pannkaka av allt. Känns så tragiskt, att se hela världen implodera framför ens ögon. Den värld man själv skapat i sitt huvud. Den där miserabla världen av ångest och depressioner, ständiga skuldkänslor och självhat. Det är ett bittersweet goodbye, så att säga. För jag har på sista tiden förvägrat mig själv att gå tillbaka till den världen och nu börjar en viss hemlängtan framträda hos mig.
Men jag vet hur det är i den där dimman av ångest, och jag längtar inte tillbaka. Inte i mitt "vakna" tillstånd. Jag har ju en tendens att glida tillbaka till tryggheten i ångesten, och jag vet att de som någonsin varit deprimerade vet att man oftast inte vill gå ifrån det. För det är så mycket lättare att vara deprimerad. Lättare än att strida mot de där mörka tankarna, att känna ångesten i luften men inte tillåta sig sjunka ner i den. Och jag läste någonstans att man ska använda sitt förflutna som en språngbräda och inte en soffa, och det är det jag försöker lära mig att göra. Att inte tillåta mig själv att stanna i det dåliga för länge, att inte bli för bekväm i den där ångestsoffan.
Idag är en sån där lite kämpig dag, när jag är lite trött och vill gärna sätta mig i ångestsoffan. Men jag ska ta mig ner till skolan och få lite grammatikpluggande gjort. Och ikväll blir det som bekant en träff med ens förflutna. I'll keep you posted.
/Bellis