The Pretentious Illiterate

Hejsan,

Ibland faller även de starkaste i svackor som av de svaga skulle upplevas som slutet. Jag har inte fallit i en sån svacka nu, inte riktigt. Jag snubblade och föll, men missade det svarta hålet med ett hårsmån. Räddningen fick jag hämta i en välkänd medicin, riktig gammal hederlig hårdrock. I metal, heavy metal och min favorit death metal. Något jag glömt bort, nåt 'jag' ansåg var fult ett tag. Men de människor jag umgicks med lyssnar inte på denna musiken och därför lyckades man själv glömma den delen av sin personlighet. Eller kanske inte glömma, men förtränga. Play nice, play fair (in every sense of the word) play... someone else?
Jag levde länge på den här musiken, det var min drug of choice. Sen blev det tamt, och jag fick förlita mig på andra droger... Jag tänker givetvis på cigaretter, och mat. Annat är bara läskigt. Nåja, onödigt i alla fall.
Jag är tacksam att jag fått hitta tillbaka till den person jag en gång varit. Och detta tack vare nyfunna vänner och bekantskaper. J och J, A och D. Ni har gett mig musiken tillbaka. Ni har gett mig livsviljan tillbaka. Tack.
Det har talats om själsliga orgasmer och musiken ger mig själsliga orgasmer. Ju hårdare toner desto lyckligare Belma. Och tänk att jag lyckades glömma det. Tänk att jag lyckats förlägga, i alla fall 19 år av mitt liv, bara för att jag var tillsammans med en pryd jävel som förstörde mer än han egentligen skulle fått. Men det var i ett annat liv, eller i en annan livstid. Det var då mina depressioner började, det var då som all ångest svämmade över. Och jag har inte vetat det förrän nu. Det var musiken som var min utväg förut och nu sitter jag här med gamla trygga Arch Enemy i lurarna och andas på riktigt för första gången på länge. Som jag har saknat den här känslan, den här friheten... Mig själv.
Välkommen tillbaka, du har varit saknad [:
Det går inte ens att beskriva känslan inom mig just nu. Det känns så bra! SÅ JÄVLA BRA! Oh jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag är så lycklig. Det är nästan skamligt att må så här bra. Det är som att gråta ut, så renande, så vackert och framförallt inspirerande. Jag känner mig oövervinnerlig, som om allt jag gjort varit meningslöst och nu plötsligt hittar man den heliga graalen. Och nu känns allt bra igen, som om all trygghet som en gång sjunkit till botten nu kommit till ytan och allt är bara bra igen. Alla pusselbitarna är på plats igen.
Jag mådde lite dåligt idag. Men nu, oh nu är allt bra. Och detta efter en timme med min egenvalda psykolog: Musiken som ger mig liv. Nu vill jag ha mer, så så mycket mer. Hårdare, mer gitarrer, mer trummor, mer pojkar med långt hår och mer headbanging. Jag vill ha allt det jag en gång glömde att jag älskar.
Jag har inte mått så här bra sen sommaren 2003. Nu är lugnet här igen. Nu mår jag bra, om så bara för tillfället. Nu är jag i extas. Låt mig stanna här så länge det bara går. Mata mig med energi för nu mår jag för bra för att sitta och inget göra.
En lycksalig,
Belma