Veckans idiot...
Haha, hej hej alla...
Jadå, rubriken stämmer idag igen. Jag känner mig som så, som veckans största idiot. Naiv, blåögd och drömmande. Men men, det verkar som att jag är dömd att tillbringa mitt liv i någon grå dimma med evig ångest och en depression som är så övergripande att jag inte ens orkar ägna mig åt mina OCD mönster. Jajjemen, nu är jag sårad. På riktigt. Men det var att vänta, jag är sån. Jag överanalyserar saker, jag letar fel även där det inte finns några. Och jag vet att jag mår bäst när jag mår som sämst. När jag är på botten kan jag skylla ifrån mig smärtan, istället för att något göra. För när man mår så här så är man oförmögen att agera. Man är bara hemma och mår skit. Men det är lugnt, jag är så van att det nästan inte gör något.
Däremot kan jag inte hantera människor just nu, varken live eller per telefon. Jag kände att när jag pratade med Alex, att jag var kort mot honom och ville bara lägga på. Och sen kom päronen och brorsan på besök vilket jag kände mig lite ambivalent inför. Jag ville ju att de skulle stanna men samtidigt drog jag mig tillbaka och ville vara ifred. Men jag kan inte vara ensam nu, så min uderbart söta Alex kommer svänga förbi och vi ska ha lite serieafton; kolla på Simpsons och Family guy och sen nanna kudde. Jag hoppas Frida följer med, henne gillar jag i massor. Och jag är kalasglad att Alex äntligen träffat en bra flicka, som är snäll mot honom. Han förtjänar nån bra.
Egentligen mår jag mest fysiskt dåligt, trött och min vadmuskel sprack idag igen. Jag har haltat hela dagen och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, det känns som att det var det sista jag behövde just nu. Ytterligare smärta.
Men jag ska inte hacka upp mig på att kärleken inte riktigt gick åt det håll jag ville. Jag borde lyssnat på mig och inte dem. Men men. When in Rome... Ingen kommer förstå det sammanhanget, och hur uttrycket funkar i kontexten men denna text är för mig. Annars hade jag fått sitta här och haft ångest och det vägrar jag ha. Så jag skriver av mig, och dessa känslor får därmed inget fortsatt värde i mitt huvud. För när man låter andra titta in i ens verklighet så känns den inte så privat längre, inte så isolerande och framför allt inte så isolerad. Och därmed känns det lite lättare. Så oavsett om Du läser dessa rader eller bara skummar igenom dem så är jag tacksam för att jag fått dela med mig av mina vardagsbekymmer. Av mina tankar, känslor och upplevelser.
This is a fucking controlfreaks' diary,
Belma
Kommentarer
Trackback
