The Pretentious Illiterate

Halloj,

Jag saknar min ängel. Alex kom tillbaka! Nu! Fan vilken dag det har varit. Jag fattar inget alls längre. Jag vill inte fatta nåt. Stoppa jorden, jag vill kliva av. Om så bara tillfälligt. Nu har alla tankar brusat upp igen. Nu har karusellen snurrat lite för snabbt, lite för mycket.
Intensiviteten i detta, mitt rum är så tjock att den skulle kunna skäras igenom med en kniv. Ska det behöva bli så här varje gång? Nej, det är nog saknaden efter Alex. Du fattas mig raring. Du fattas mig så. Det känns tomt utan dig, och det har bara gått en dag. Inte ens det, några timmar. Hur kommer jag klara mig utan dig? Herregud, du har lämnat mig alldeles ensam i Sverige. Med all denna kyla, från både väder och människor. Det är orättvist. Men vad är rättvisa egentligen?
Hade fika idag, med J och J. Kuligt att ta igen. Lärorikt. Det var pekpinnar till en början, men det reddes ut. Jag undrar vart allt är på väg. Vart jag är på väg, och hur långt jag kommit? Jag vill gärna resonera kring meningen med mitt liv, men de diskussionerna leder sällan någonvart.
Med gråten i halsen och ett överflöd av tårar i ögonen blundar jag och drömmer mig bort. Jag fattar inte att det är över. Och vi fick aldrig något ordentligt adjö. Inga hejdån, inget alls. Bara tomrum efter dig. Ditt knäppa skratt och dina ringar. Dem kommer jag att förvara för all framtid. Och det är lite bittersweet när jag tänker på att jag nu, utan tvekan, är helt ensam. För utan dig har jag ingen att prata med. Det kommer aldrig bli på samma sätt hädanefter. Vissa vänskaper betyder bara för mycket, för att kunna ersättas eller ens liknas vid.
Du var och är mitt allt, och jag kan med all säkerhet tala för dig med. Jag visste att stunden var inne, när jag vinkade av dig idag. När jag stod och grät. När du vände dig om och vinkade till mig och skrek att du ändå älskar mig trots att jag grinar som ett barn. Men du ska följa dina drömmar, och jag är glad för din skull. Men jag vill ändå ha dig här, för du är min trygghet. Min verklighet. Det är du som ser till att jag aldrig sjunker eller svävar iväg. Hur ska jag nu göra..? Klara mig utan dig? Utan ditt stöd? Utan dina råd? Utan ditt skratt, och dina idéer? Utan din spontana resefeber? Utan de sömnlösa nätterna fullspäckade av prat och analyser? Utan våra filmkvällar? Utan dina kramar?
Vem ska nu hålla om mig och försäkra mig om att allt faktiskt kommer att bli bra, och att om jag bara blundar så försvinner allt det dåliga?
Fan Alex, du betyder mest. Varför var du tvungen att ge dig av? Du hade kunnat stanna, i alla fall lite längre.
Men vi kommerses till påsk, och sen till sommaren. Så jag får ge mig till tåls. Och du får spara kramarna, för jag vill inte att du ger bort dem. Hoppas du har det precis så skoj som du hoppats på att du ska ha. Och jag, ja jag får väl klara mig bäst jag kan.
/Belma