The Pretentious Illiterate

Wake up to reality...

Halloj,

Sthlm; the one and only enigma in my life. Denna stad som på samma tid kan få mig att må så bra och så dåligt. Same goes for you, hun.
Jag borde jag lagt ner honom för länge sen, men ni vet hur det är med alla beroenden man har. Man vet att de gör en illa, hela tiden, men samtidigt mår man så fruktansvärt bra när de "intas" att man gärna struntar i att smärtan bara är runt hörnet.
Men jag visste ju att denna dagen skulle komma. Dagen då allt kraschade framför ögonen på mig. Men denna gången är jag mycket bättre rustad. Hans ord kan inte längre såra mig, hans handlingar kan inte längre göra mig illa. Inte på samma vis som förut. Distansen mellan oss är oändligt stor och världarna som är mellan oss snurrar i en faslig fart. Vi är helt enkelt för olika du och jag, min söta vän. Du betyder mycket för mig, men vad gör det..? Mitt hjärta betyder mest, och denna gången ska jag inte ta baksätet i denna "konflikt". Denna gången vet jag precis var jag står, och nu står jag med båda fötterna djupt rotade i marken. Nu kan ingen längre rubba mig.
Och det känns så skönt att ha hittat hem. Att ha hittat tillbaka till sig själv. Till sina rötter och de människor som får en att må bra. En viss person var uppe på tapeten och hennes influens på mig fick min mor att flyga i taket. Hon har sparat detta sen jag gick ner mig, och ni vet hur det är mor har alltid rätt. Och det har hon verkligen. Du bittra elaka människa, må du få smaka på din egen medicin. Du får alla runt dig att känna sig illa till mods för att du är så otillräcklig, så svag och liten. Så falsk och bedrövlig, rent ut sagt. Dig har jag inte saknat alls, inte det minsta. Du fattas mig inte.
Har tänkt lite på E, och att jag verkligen sårade henne. Det var verkligen mitt största misstag. Den enda grejen i mitt liv som jag ångrar på riktigt. Som jag ångrar så innerligt. Jag hade många fina vänner på gymnasiet, E och C var verkligen stjärnor som jag så enkelt bara slängde bort och ni flickor är de enda som jag kan tänka tillbaka på och undra hur livet hade varit om det som hände aldrig hände. Om vi inte gled ifrån varandra och om vissa saker aldrig hade inträffat, undrar hur idag hade varit då..?
Men sådana tankar hjälper inte, men de är himla intressanta att sjunka ner i.
En hel vecka utan ångest och depressioner, och nu börjas det igen. Men imorrn ska jag hem. Bort från denna förbannade stad som jag aldrig mer kommer kalla mitt hem. Stockholm is no longer 'i mitt hjärta'. Jag mår bara bra hemma, hemma hos mig. I min säng, när natten faller på och tv:n är på med en underbar serie. Med tankar på hur väl jag har det, med samtal i huvudet från dagar som gått. Utan dessa analyser. Hemma mår jag bra. För trots allt; borta bra men hemma bäst.
Trots att Du sårade mig, A så tycker jag ändå om dig. Du betyder en del för mig, och hur dåligt jag än mår i dessa svackor så känns det betryggande att veta att en dag kommer vi att ses igen. Oavsett hur, var och när. Det räcker för mig att veta att en dag så, även om det bara är en kvick hälsning på ett anonymt bibliotek. Och om du en dag släpper taget om mig för alltid så ska du bara ha en sak klar för dig... det är inte kärlek, och det har det nog heller aldrig varit. Det är något annat, det är något starkare. Och du får mig att le. Det är bara det som räknas.
Nu ska det banne mig liggas här i mörkret, djupt försjunken i glada tankar om dagar som passerat och om livet som komma skall. Och om musiken tillåter, ska jag även le en stund när tankarna svävar iväg långt bort till fjärran tider när du låg bredvid mig och allt kändes som en barnlek.
/Belma