The Pretentious Illiterate

Tjoho (provar med en ny rubrik),

Vaknade idag, efter en hel natts sömn, utvilad och lycklig. Jag har bestämt mig för att njuta av livet, precis som det är. Inte krångla till det ytterligare. Bara njuta av det jag har i mitt liv just nu, och det är en hel del. Jag kände att det var på tiden att jag bestämde mig för hur jag skulle ha det. Vara nöjd med det lilla eller för evigt sukta efter något som kanske inte ens finns. Och när jag beslutade mig för att njuta av dagen så klev jag upp och kände att det kanske var mitt främsta beslut någonsin.
Nu ska jag försöka se positivt på saker och ting. Mer så än jag gjort innan. Känns som att jag inte har något mer att gnälla över. Mitt liv har verkligen ordnat upp sig på sista tiden. Tack till alla som bidragit, tack till mor, far och A. A du gav mig mitt självförtroende tillbaka, och mitt ego. Det är jag mäkta stolt över.
Sitter här och skriver om Romeo och Julia, detta fruktansvärda verk. Jag mår illa varje gång jag tänker på det. Den enda pjäs/bok som jag är allergisk mot. Jag får utslag varje gång jag rör vid boken. Shakesperare, why willst thou thou this fair maiden torment? I swear to God, if only I could ban it... Känns halvt meningslöst att läsa det, ja de älskar varandra så mycket att de är villiga att dö för varandra. Aldrig någon som älskar någon annan så mycket att de väljer att leva för dem. Lite fegt, vem vet vad som hade hänt. Julia hade kanske blivit dökär i Paris om tillfället visat sig; dumpat Romeo och gift sig med sin main squeese. Men neeej, det ska vara smärtsamt. Är det inte så?
Så fort man tänker kärlek tänker man smärta, trånande... Det ska inte vara så svårt, så jobbigt. Kärlek är enkelt, det är det första vi lär oss när vi föds. Att älska. Våra föräldrar, släktingar, vänner (vår självvalda familj). Det är först i tonåren som vi kopplar samman kärlek och smärta, men i de åren är allt smärtsamt. Hemläxor är rena dödsstraffet, om man missat ett avsnitt av sin favoritserie är man i lågor, för tänk nu har man inget att diskutera i skolan imorgon. Det värsta är, att vi aldrig lämnar den fasen. Så från det stadiet tills det att man kliver ner i graven kopplar vi kärlek med smärta. Why is that?
I for one will no longer stand for that. Visst har vi alla upplevt att vårt hjärta krossats. Men det är först då som man känt sig hel. Det är efter varje uppbrott, efter varje gräl, varje "ond blick" som man vetat hur man ska hantera det. Det är genom smärtasamma upplevelser man lär sig, ni vet piskan och moroten. After rain comes sunshine und so weiter. När man ser på det från mitt perspektiv så känns livet ganska lätt. I am so going to start living, come what may. För i slutändan vet jag en sak, jag kommer att komma över det. Nåja, kanske inte allt. Men det som har hänt hittills har ju gått bra. Jag hoppas på en fortsättning, minst lika bra. Och om jag får bestämma så kommer jag nog att se på livet på ett mycket ljusare sätt än innan. För nu vet jag hur det är på botten.
Och jag längtar inte tillbaka...
/Belma