The Pretentious Illiterate

Hallå alla,

Jag lever i ett totalt otempererat rum. Antingen är det +40 eller -40 (kan inte hitta grad tecknet men där ska vara ett :)
I övrigt har jag sovit i natt. Inte bra, men jag sov. Utan piller, utan hjälp, utan fusk. Bara jag, min säng och John Blund. Och det känns fantastiskt. Idag känns det som att jag är oövervinnerlig! Jag kan sova, jag kan. Och för folk som läser detta, om ni undrar varför jag är så lycklig över att sova så kan jag föreslå att ni provar att gå tre dygn och bara få 45 minuters sömn. Och inte sammantaget, utan uppdelat med 10 minuter hit, och 15 dit. Nej, sådan här depressiv  insomnia är inte kul. Man fungerar inte normalt, man tänker inte logiskt och inget känns riktigt verkligt. Men jag vaknade idag och jag var i mitt eget hem. I min säng, alldeles ensam (: Vilken fantastisk känsla det är, efter den senaste tidens eskapader. Som visade sig bli för påfrestande för mig. Men det har varit kul, väldigt kul. Och om jag inte hade ett samvete, eller ett som vill alla väl hade jag fortsatt leka. Men jag kan inte. Och vill inte. Därmed lägger vi locket på det kapitlet och tittar man i min inbox på telefonen så ser man klart och tydligt vilket val jag gjorde.
Jag känner mig lugn. Och funderar på att börja ta sömntabletter igen. Jag är i total obalans. Som ni märkt på de senaste veckorna så är jag kanske inte lika sansad som jag annars brukar vara. Men det är för att jag för ett tag sen slängde ner mina sömnpiller i toan och sa att nu ska jag fixa det på egen hand. Men det har inte funkat så bra, som ni har märkt med sin kulmen igår. När jag stod där med kniven så vaknade jag raskt till liv igen och insåg att jag faktiskt aldrig skulle klara av att göra det. Och hur illa det än är så väljer jag ändå alltid livet.
Min död är redan reserverad. En massiv hjärtinfarkt om cirka 60 år. (: Och ja, jag kan skämta om död. Jag räds inte döden, men jag välkomnar den heller inte. Jag har inte bråttom att lämna detta liv, mest för att jag inte vill missa skvallret efteråt. Haha, men skämt åsido. Jag har inga såna tendenser alls. Jag kan inte ens pierca naveln för att jag är rädd för smärta.
Men det var skönt att gråta. Det kanske var det som behövdes? Jag kan inte gråta så lätt, för att jag distanserar mig men igår så kom jag tillbaka. Och jag måste bara säga det att om jag kunde gråta hälften så mycket som jag skrattar hade jag varit en lycklig människa. För skrattar gör jag jämnt, jag har bra människor runt mig.
Av någon anledning så känner jag att mitt liv är på väg att förändras för gott. Som att jag väntat på detta hela mitt liv, och att det är först nu som det börjar på riktigt. Jag är lycklig inombords för nu har jag tagit det steget. Äntligen. Jag har stått där på kanten, utmanat mig själv och nu vet jag vilket håll jag vill åt. För om man aldrig står där på kanten så lever man inte riktigt, nåja. För folk som mig, lite rubbade av naturen, haha. Jag måste utmana mig själv för att veta vad jag vill, nu har jag valt. Inte bara i teorin, utan även i praktiken. Nu har jag gjort mitt val och nu tänker jag stå för det om det så är det sista jag gör (:
Fan vilken lycka. Så här skulle man må varje dag. Känns som om hjärtat vill sprängas av ren lycka. Jag mår som en drottning. Och allt som krävdes var att få ut all ångest, all ilska, allt hat. Mitt hat mot den här satans sömnbristen. Men jag antar att det är fullmåne snart, för jag sover alltid som en bebis när det är fullmåne och dagen innan/efter. Som ett barn. Ostört och lugnt. Så nu ska vi se till att få oss ordentligt med sömn, ladda batterierna och sen ta oss i kragen. Jag och alla mina känslor (:
Så, nu ska jag fila på ett PM och sen på en uppsats. Hinner jag, ska jag se "En Geishas memoarer". Men i natt ska det sovas, så mycket vet jag.
Allas eder,
Belma