The Pretentious Illiterate

Den sista filmen vi såg ihop var Shutter Island. Jag har sett den igen och nu läser jag boken bakom filmen. Alicia rekommenderade mig att jag skulle ta en titt på den. Jag har inte hunnit långt än men vilken bakgrundshistoria Teddy får i boken. Filmen, som alla andra filmer, är lite sparsmakad vad gäller info. Eftersom jag är utan tv och egen dator läser jag som aldrig förr, eller ja. Jag läser väl lika mycket som vilken annan sommar. Dock har bokvalen varit annorlunda nu än annars. Sen imorse har jag blivit ännu sämre. Jag har börjat kräkas igen. Känns lovande, det här. Magen värker som fan och jag får ingen ro. Jag tror jag måste få sova lite. Kanske äta nåt också. Blev en frukostfralla imorse i alla fall, så den du! Jag har även rakat bort mer hår nu. Jag tror att jag är helt nöjd nu. Vilket känns mäkta bra :) och så fick jag en liten Froosh av honom. Själv har jag aldrig lyckats få tag i en men nu fick jag en i alla fall. Det var nästan lite omtänksamt. Tack och bock. Kul att du tänkte på mig imorse, det kanske blir en vänskap av detta nån dag. Men det är en big if. Jag är fortfarande sårad, ledsen och framförallt arg. Riktigt jävla arg. Och det kommer jag nog vara i månader om inte år. Men nån dag kanske det släpper och då kanske vi kan vara vänner. Men det är för många kansken och om involverade, för många variabler. Jag måste sova lite. Måste försöka i alla fall. Ska nog försöka gå ut och ta en promenad. Skrattretande idé i detta nu, men kanske sen. Ciao

När han berättade att han ljugit för mig, var han en sån fitta att han inte ringde utan det var jag som fick ringa. Samtal som resulterade i den största telefonräkningen jag någonsin haft. Tack för notan asswad. Det är allt jag minns dig efter, ditt svineri och alla lögner.
Det blir nog aldrig en man av dig... Och det vet du med.

Idag är det arbete hemifrån. Dock är det inte mycket arbete som sköts då en viss Paul inte återkommer till mig med lösningen på mitt VPN-problem. Detta kan bli spexigt...

Jag mår, om möjligt, än sämre idag och att gråta verkar vara det enda min kropp kan. Jag bara bölar och bölar, för minsta lilla. Men jag har så jäkla ont i magen och jag mår så illa hela tiden att kroppen inte orkar med. Men nu har jag i alla fall inget hår att stressa om. Inget att pilla med, inget att sätta upp. Väldigt befriande på sätt och vis. Väldigt ofeminint men likväl befriande och snyggt. Jag trivs :)

Blir det inte bättre med magen till ikväll blir det en ny tur till Karolinska. Deras akutmottagning är ju så himla kul. Timmar och åter timmar i ensamhet i ett väntrum... Sällskapa någon? Vem som helst? Nej, tänkte väl det...

Nu ska jag tvinga i mig frukost. Yay.

Jag gick fån jobbet vid 15, idag. Imorgon ska jag försöka jobba hemifrån. Jag mår så himla illa hela tiden. Jag vill bara gråta, i någons famn. Jag vet i vems, men den personen finns ej att tillgå. Men det finns så många andra och denna någon är ju bara på semester nu. Jag får så mycket bekräftelse nu, blickar och kommentarer. Jag mår bättre nu än jag gjort de senaste fyra åren, givetvis. Känner mig bekvämare, tryggare... Snyggare och mer eftertraktad. Önskar jag hade mer tid att stanna och prata med en lirare i afton men jag skulle till bussen. Räckte med promenixen från Carlslund till stationen, mådde verkligen illa för två. Men det varvärt det, fick lite ren luft. :) Nu ska jag göra ett desperat försök att sova, fastän jag mår illa och tankarna i huvudet nu blivit en orkan. Allt snurrar och jag sveps med i varje ny tanke. Inatt ägnar jag inga tankar till honom även om dagen ägnats åt att återuppta gamla känslor. Jag känner mig starkare än på länge trots att jag fysiskt sett är mäkta nedbruten. And the beat goes on...

Jag känner att dagarna blir segare. Jag blir mer och mer otålig. Mitt humör skiftar väldigt mycket, och roten till all ondska kan härledas till en persons närvaro i mitt liv.
Jag har funderat på det här med kärlek och tillit. Jag tror att det inte är för mig, det är för andra. För man ska inte sluta älska, vilket jag med all decency i min kropp ärligt kan påstå att jag gjort. Jag håller av personen i fråga, men there's no love lost between us

På ett plan behöver jag personen, det är en bekvämlighet. En mycket falsk känsla av trygghet. Men om sanningen ska fram kan jag tänka mig ett liv utan denna någon. Ett bekvämt liv. Ett liv utan sömnbrist. Utan oroliga nätter. Utan svartsjuka och andra bekymmer.

Jag litar inte på någon. Jag har aldrig litat på någon. Och jag är nästan religiöst troende på talspråket "själv är bäste dräng". Denna person har aldrig varit en deltagare i mitt liv. Jag ber aldrig om hjälp och denna någon erbjuder aldrig någonsin att hjälpa till. Där jag kommer ifrån ber vi aldrig om hjälp för den erbjuds man. Sen får man ta ställning. Men inte denna någon, vi är väldigt olika. Och jag har tröttnat på konstallationen.

Nu väntar en tid med funderingar, men jag vet åt vilket håll jag lutar. Men ännu är inte det sista kortet lagt men snart nog kommer även det och då kommer det vara försent. Precis som förr.

Nu säger jag farväl till er alla. Jag har bättre saker att göra. Adjö.

År 2009 så...

Jag har ingen tid till övers. Men det är jämna plågor, så intet nytt finns att förtälja.

Marcus och jag ömsom bråkar, ömsom älskar varandra.

Vänner gifter sig och skiljer sig, och skaffar barn. Själv sitter jag i en outhärdlig dimma av ovisshet. Jag vet varken vad jag vill eller var jag är på väg. Men jag ska inte klaga. Det är rätt trivsamt i dimman. Nåväl, inte "dimman" för alkohol har sedan länge kasserats. När jag slutade plugga upphörde studentlivet och fyllorna med det.

Sedan sist har egentligen inget nytt skett. Jag tvivlar på att nästkommande inlägg kommer vara mer givande än detta. Jag har tappat fokus, jag har förlorat all ork och lust. Musten har sugits ur mig och de få vänner jag har kvar har jag tröttnat på. Jag behöver miljöombyte, och detta genast. Huruvida detta kommer att ske eller ej får tiden utvisa men jag vet ett som är sant: människorna i mitt liv är deprimerande och tröttsamma. Ingen nämnd, INGEN glömd.

Ett nytt ämne som gläder mig är att jag i dagarna åter får tillgång till internet... så som folk. Och att jag numer endast bär på 2 packningar. En ryggsäck som är tvådelad. I september blir det bara en grej kvar som hänger. 2012 i februari är jag en ny människa. Februari 2012 säger jag farväl till CSN och jag kommer ALDRIG mer se mig om. Jag blir skuldfri om blott tvenne år. Fina saker.

Jag sa det till min moder, härom dagen, att det skulle väl passa perfekt att jorden går under det år som jag blir skuldfri. Hon skrattade, sen funderade hon och sa: ja, det vore ju lite typiskt dig.
Som om jag kunde bestämma över sådana saker. Måhända en banal tanke, att man skulle vilja styra över öden. Men lika kul ändå.

Jag skulle gärna haft mer att säga till om i den frågan. Men varken jag eller någon annan kan styra över öden. Mördare exkluderade, givetvis. Men det känns inte som min grej. Att aga den man älskar är väl det längsta jag kan komma med den idén. Att frivilligt avslutta en annans liv känns som en alldeles för stor börda, ett ok. Jag föredrar att människor lever. Det är lite roligare, mer fartfyllt på sätt och vis.

Jag är pro-life i den frågan. Inte abortfrågan, utan liv-frågan. I abortfrågan är jag inte lika fast besluten. Förmildrande omständigheter bör man se till, men abort ska inte vara ett preventivmedel. Det känns kontraproduktivt och för att inte säga motsägelsefullt. PREventivmedel. Notera de tre första bokstäverna och tänk latin. När man redan är gravid är det ju inte att förhindra en skada redan skedd.

Dumheter.

Jag är trött och svamlar. Jag ska sova.


Jag vill även notera att jag gått upp 6 kilo, och att kjag inte rökt på 5 dagar. Dessa två företeelser hänger inte ihop, men båda var värda att nämnas.

/Bell

Knocked down too soon. Jag tror jag förälskat mig i en kille som blott innebär trubbel. Hah, den var ju knappast ny. Men som vi alla vet så står det skrivet i pannan att man släcker en ångest när man tänder en annan. Men han överraskade mig och jag tappade fotfästet en aning. Jag är säker på att denna förälskelse kommer passera som en dålig förkylning. Nog om det nu. Nog om alla dessa karlar, dessa män med sina förtrollande ögon och anleten. Ack ack, det är som man säger att i mörkret är alla katter grå. Han passerade inte inspektion i dagsljus. Givetvis skulle jag kunna korrigera de felen men jag har tröttnat på att kämpa med att skapa en bra produkt från dåliga råvaror för att i slutändan ändå sitta ensam på köksgolvet med Paloma Faiths Play On i lurarna. Nej nej, nu är det slutkämpat. Kan jag inte få ha en färdig karl kanske jag ska hålla mig för mig själv. Fast jag har förstås min STORA kärlek i händerna i detta nu. Hela 32gb ren kärlek. Jag har aldrig varit med om något roligare än när jag igår inhandlade denna ljuvliga iPhone på Tres butik i Kista. Den sista svarta 32gigaren. Åh det måste varit ödet, försökervjag övertyga mig själv. Men ja, efter många års längtan är den äntligen min. Min stora, fina, underbara kärlek. The Apple of my eye så att säga :D Nu ska jag bara försöka dagdrömma om honom och känslan av mina händer på hans, i det närmaste, perfekta kropp. Istället ska jag sysselsätta sagda händer med diverse applikationer på älsklingen. Ack vilken lycklig början detta, 2010, har fått. Ljuvligt, gott folk. Alldeles ljuvligt! /Belma

Ni vet det redan. Jag behöver säkert inte ens tala om det för er, han är tillbaka i mitt liv. Full force. Helgen spenderades i hans armar, och när vi äntligen sa adjö kändes det ovanligt tungt. Jag har haft en hel helg där jag fått röra vid honom så som jag gjorde förut. Att få krypa ner, tätt, tätt intill honom och höra hans andetag. Känna hans mjuka doft. Jag har fått se in i de där klarblå ögonen och hålla hans underbara händer. Jag har fått ha honom i mitt liv igen.
Jag skulle aldrig bjudit in honom, för jag vet att det kommer göra så ont framöver. Men jag tänkte att om jag ska lida så ska jag göra det på riktigt. Inga halvdana ångestkänslor. Ska det göra ont, så kan det lika gärna göra riktigt jävla ont.

Jag kan inte hjälpa det, jag insåg i helgen att jag aldrig kommer kunna leva utan denna människa i mitt liv. Han är med mig jämt. I lycka och olycka. Han får mig att le på ett sätt som ingen annan, varken före eller efter honom gjort. När jag får krypa ner bredvid honom, krypa in i hans famn så faller alla pusselbitarna på plats. När jag kan känna att han är där, känna hans lena hud och kyssa de där himelska läpparna då vet jag att jag lever.
Och när han stod i dörren hos mig den morgonen ville jag inget annat än kasta mig i hans famn och aldrig släppa taget. Men jag sansade mig. Jag talade i telefon med vänner som gör min vardag uthärdlig. De talade vett till mig, men så föll natten. Och jag kunde känna ruset av hans närvaro. Samma sekund som skymningen föll såg jag det jag sett sedan dag ett, ögonen, hans leende (som kan vara det allra vackraste på denna jord). Hela hans person är intoxicating, i brist på bättre uttryck.

Jag vet att jag kan leva utan honom. Jag lever bättre utan honom i mitt liv, jag träffar vänner oftare och jag reser mer. Jag träffar andra män. Men det är inte samma sak. Han får mig att må så jävla dåligt och samtidigt så jävla bra. Och han kallade mig för sitt ex namn, när jag fjantade mig. Och jag blev så ställd att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag hatar honom för det, och kommer aldrig att förlåta honom. Aldrig, men jag vill inte leva utan honom. Han gör vissa saker så rätt, så som ingen annan gör dem. Och hans doft driver mig till vansinne, hans mjuka hud och känslan av hans händer mot min hud. Herregud jag skulle kunna omskriva honom i år och dagar.

Jag skulle kunna skriva böcker om vårt otroligt dåliga förhållande. Hur han sårat mig gång på gång, slitit ut mitt hjärta och trampat på det. Jag skulle kunna beskriva hur fruktansvärt dåligt jag mått när jag varit med honom, men allt det försvinner när jag ser honom.

Han är den enda killen som får mig att känna mig som en kärlekskrank tonåring. När jag ser honom så kan jag inte hjälpa att känna mig uppspelt. Bara tanken på honom får mig att le. Han är min typ, hur jag än vrider och vänder på det och han är min kryptonit. Han är den enda som kan göra att jag känner mig liten, ynklig och sårbar. Men herregud som jag älskar att vara i hans närvaro. Jag älskar när han lägger armen om mig eller tar tag i min hand. Jag älskar känslan av att "tillhöra" honom. Och jag vet att det är på småskolevis att tänka så, men jag kan inte hjälpa det.

När jag föll för honom, föll jag hårt. Riktigt jävla hårt. Jag visste från första sekund. Innan vi ens hade pratat med varandra att det var honom jag ville ha. Jag satt och önskade, bad att han skulle ta första steget och när han gjorde det var jag så lycklig och utom mig att jag visste att jag inte skulle kunna repa mig. Jag trodde inte att jag, så här många år efter, skulle sitta med samma tankar. Samma känslor. Jag trodde inte att mitt hjärta skulle ta ett extra skutt varje gång han ser på mig. Även efter all denna tid, efter allt som hänt. Och jag trodde aldrig att jag skulle kunna förlåta någon för allt det som han gjort mig. Ingen har vållat mig så mycket skada som han, men jag vill inte leva en dag utan honom.

Jag går under de dagar då vi inte hörs. När han tog upp kontakten med mig nu sa jag att jag aldrig skulle falla igen. Och jag har inte fallit IGEN, jag har bara aldrig slutat falla till att börja med. Och jag vet, älskling, att trots att du säger att du kommit över mig och att du inte har svårt att gå vidare att de orden inte betyder något. För du har saknat mig. Du älskar mig fortfarande, jag såg det redan när jag klev av bussen den där höstdagen. Du sken upp, du log och du fnittrade. Och du älskade mig som du alltid älskat mig. Och du förnekar det hela tiden men jag vet, och du vet att vi inte lever utan varandra. Vi existerar, men vi lever inte.

Och säg inte att du inte saknat mig, för det vet jag att du har. Och du kan säga att du kom över mig för du kan styra dina känslor, men du sökte upp mig. Du jagade mig. Och jag spelade med. För jag ville inte ta första steget.

Och jag bryr mig inte om ditt ex. Du får ha henne i ditt bagage. Mitt bagage har en egen vagn. Du har henne där. Hon får vara där bäst hon vill, för det finns ingen som kan ta ifrån mig min tron i ditt hjärta. Säga vad man vill om det. Och detsamma gäller för dig. Även om det fanns många sökande till platsen vill jag bara ha dig.

Och jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut. För jag älskade dig då, och jag älskar dig ännu. Om möjligt, ännu mer.


/Belma

Nu är jag tillbaka här... I detta eviga väntrum som kallas centralstationen. En timme får jag vänta på tåget. En hel jävla timme för att SL inte tycker om att köra till Gnesta. Nej, Järna stannar tåget i. Nästa tåg, som ju är det sista som går, går hela vägen hem. Tjoho. Min entusiasm tar överhanden.
Jag var på en dejt ikväll, med allas vår, Penn Jillette. Vi såg Zombieland, med Woody Harrelson. Jag brukar inte gilla Woody men i denna filmen vill man bara antasta honom. Så kände i alla fall jag. Jag kände även att Penn, mot bättre vetande, inte är den jag vill vara med. Och jag har insett att det är en dum sak, det här med känslor. Man lämnar sig själv ytterst sårbar, det är patetiskt vad man gråter när dessa blir sårade. Man kan även finna sig i sänghalmen med ett ex, gråtandes över att man ännu vill ha dem som man hade dem förut. Man vill att de ska vilja ha en. Men så inser man att detta inte kommer ske. Jag kan inte komma över honom, även fast jag vet att han i detta nu troligen drar över ett annat ex. Och jag vill inte acceptera det men gör det ändå. Som om det hörde till. Och med honom gör det ju det.
Men jag är aldrig så lycklig som jag är när jag är lycklig med honom. Och jag kan inte se det andra ser i andra killar för jag är blind. Döv och dum är jag också. Och jag önskar inget hellre än att jag kunde komma över honom helt. Släppa honom och bara gå. Men som heroinister vet är det svårt att släppa taget om en drog som förändrar ens sinne så. Han är mitt stora misstag. Han är mitt lidande förkroppsligat, och alla har väl något de ångrar han är det för mig. Men hade jag haft tillfället igen att få allt gjort ogjort så hade jag inte valt bort honom. Utan honom skulle jag vara halv. Han har gjort mig sårbar. OTROLIGT jävla sårbar och mänsklig.
Han får mig att gråta. Varje gång vi ses gråter jag. Varje. Men jag varken kan eller vill vara utan honom. Och som Kent sa det för länge sedan: "Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor". Jag ville aldrig falla. Och jag ville inte falla igen. Jag ville aldrig mer känna vreden och längtan.
Jag låg där, med tårarna sprutandes. Inte för filmen, utan för dig. För du var så nära men så långt bort. Och jag kunde känna din frustration, men jag grät. Som ett barn i sin mors famn. Jag bara grät och grät och grät. Otröstliga floder. Och du gjorde det som du alltid gjort bäst. Du såg på medan jag föll och förföll. Och jag älskar dig igen. Ändå. Trots.
Och nätter som denna när ilskan avlöser saknaden kan jag med båda mina ögon se hur mycket ont du gör mig. Och ändå älskar jag dig. Kanske just därför. För du gör mig levande. Sårbar. Du gör mig mänsklig. Och jag hatar att jag älskar dig, men jag älskar dig som alla gånger förr. Och jag kommer aldrig att sluta.

Var är du inatt..? Var hon värd det?

/B

Jag kan inte sluta förundras över hur magnifikt vackert Stockholm med omnejd blir när höstfärgerna intar center stage. När orange blir huvudaktören bland färgerna och solen sprider sina sista varma strålar innan vintermörkrets akt börjar. Scen ett akt fyra börjar snart, jag hoppas publiken är laddad. Det blir ingen intermission men publiken är van. Hösten är här och kärleken med den. Jag får aldrig vårkänslor, istället får jag varma höstkänslor. Hösten för med sig det där vaselinskenet på livets kameralins. Allt får ett vackert orange sken om sig, kläderna blir tjockare och vantar och halsduk plockas fram. Jag blir poetisk om hösten, lyrisk rent av. Så med all lyrik i världen innanför tinningarna sitter jag på pendeltåget på en resa genom Stockholm. Och medan världen passserar utanför hör jag blott vinden susa. Tänk vilken lycka att få finnas till och veta att man är en del av allt detta. Lycka ditt namn är jag. /Belma

Jag borde sova. Det borde jag gjort för några timmar sen. Men här är jag. I huset. Björnis dvs. Imorgon är det Nyköping och Monsermässan som gäller. Nu väntar en mycket lång lista, en cigg och sen sängen.

ALLMÄNT…
Namn: Belma
Piercingar: Öronen
Tatueringar: 2 st
Längd: 180 cm
Skostorlek: 39-40
Hårfärg: Mellanbrun
Är du kär i någon: Nej
Önskar du att du bodde någon annanstans: Både ja och nej
Tänker du på självmord: Aldrig, mord ja :P
Tycker andra att du är attraktiv: Ja
Vilket shampoo använder du: Ett antal olika
Vilken parfym använder du: Ett ännu större antal olika (har en parfymsamling som omfattar inte mindre än 30 unika parfymer)
Vad är du rädd för: Insekter, spindlar, fjärilar, mörker, demens
Gillar du att tvätta: Oh yes
Gillar du Berg-och-Dalbana: Ja

SENASTE…
Film du hyrde: Herregud, ingen aning
Film du köpte: Bad Santa och Ice Age 1 samt shoeboxen med SATC
Låten du lyssnade på: Madonnas Like a Prayer spelas på radion i detta nu
Låten du hade på hjärnan: Gloria - Mando Diao
Låten du laddade ner: Melody Gardots nyaste album
Personen du ringde: Mamma
TV program du tittade på: Nån dokumentär på tv
Personen du tänkte på: Joel

FAVORIT…
Mat: Korvstroganoff (jag är simpel, jag vet) 
Låt: Just nu är det Melody Gardots "Baby I'm a fool"
Sak att göra: Gå på bio med vänner och snacka och bli hyssjade
Sport: Tennis - att utöva
Dryck: Hmm, kolsyrat vatten eller kaffe med mjölk
Kläder: Jeans och vit skjorta
Film: Just nu är Inglourious Basterds högst på min lista
Bil: Audi

ANTAL..
Gånger du varit kär: Oj, 4 ggr
Förälskad: Massvis, jag blir så lätt förälskad. Inte bara i människor, i känslor och stämning och årstider
Riktigt jävla askär sådär så att det gör ont: 3 ggr
Gånger ditt hjärta brustit: 2 ggr
Hjärtan brustit på grund av dej: Inga, får jag hoppas
Gånger ditt namn varit med i tidningen: Ingen aning
Ärr du har på kroppen: Mest knäna och händerna, men de är väldigt få

SENASTE…
Bok du läste: De från norr kommande leoparderna av min favoritförfattare Bodil Malmsten
Personen du fick mail av: Ester
Personen du fick brev av: Shit, oj... Marcus
Personen du fick sms av: Maria, tror jag
Gången hela din familj åt middag tillsammans: För nån vecka sen

ÖVRIGT…
Vad har du gjort idag: Sökt ett jobb, diskat, lagat mat, snackat i tfn, snackat på msn, åkt buss till huset och fördjupat mig i ämnena kassaflödesanalys och resultaträkning
Var det kul: Över förväntan, faktiskt
Hur tidigt stiger du upp: När andan faller på, om inget är inplanerat. Annars mycket tidigt
Gillar du att slåss: Inte lika mycket som förr
Vad ska du göra ikväll: Sova, får vi hoppas. Läsa lite mer om resultaträkning och skatter
Är du seriös: Om ovanstående eller annars? Om ovanstående, ja. Annars; när situationen kräver det
Vad är du allergisk mot: Känslig mot katthår, allergisk mot päls man använder för att göra nallar med och nickel
Var har du ont: Ryggen, för att jag sitter som en säck potatis och huvudet p g a den sena timmen
Använder du hårspray: Gjorde i helgen, men aldrig annars
Kan du stå på händer: Nej, gravitation är inte min vän
Favoritserie: Family Guy och The New Adventures of Old Christine (en ny favvis) samt Rules of Engagement
Seriekrock? Nej tack?


Nu så jävlar väntar sängen och skatterna.

/Belma

Den välbekanta ångesten infinner sig, lika säkert som kylan, i denna lägenhet på tredje våningen. Melody Gardot spelar på repeat. Jag är rädd. För att jag sumpade en genuin chans idag. Jag är rädd för att jag saknar honom. Jag är rädd att jag aldrig kommer känna som jag gjorde. Jag är så jävla rädd för mig själv.
Jag sitter inlåst i min lägenhet dagarna i ända, jag går inte ut. Jag är rädd att gå ut. Rädd för blickarna, rädd för tankarna. Bara rädd.
Jag vet att det är dumt att sakna något som var fel men ändå gör jag det. Jag trodde att jag var en smart individ. Alltid haft den etiketten på mig själv. Intellektuell. Påläst. Duktig. Men så fort jag stänger dörren till yttervärlden är jag bara en liten flicka som är rädd för mörkret och ensamheten. Ändå är jag ensam. Hela tiden. På egna termer. Jag vet inte varför jag är på detta vis. Men jag har ingen anledning att gå ut längre. Jag är så rädd att jag ska fastna, som så många gånger förr.
Jag har funderat. Kanske ska jag träffa en ny. Jag har tre, nej, fyra potentiella kandidater. Fem, till och med. Fem män, den ena bättre än den andra som alla visat genuint intresse. Som gör upp planer, som vill ses. Och vill prata. Men jag har avböjt. Alla gånger har jag sagt nej för att jag vet att de inte är han. Inte ens han är han. Men han var min dröm så länge, och det är svårt att släppa taget om sådana drömmar.
Jag borde ta mig i kragen. Släppa in någon ny i mitt liv. Men istället barrikaderar jag dörren mot omvärlden. Jag sitter ensam i en kall lägenhet som saknar värme på alla plan. Jag sitter ensam i en soffa som slukar mig hel, med Melodys röst som påminner mig om honom. Alla ord. Alla tankar. Alla känslor. Hos honom. I hans famn. Där jag aldrig var trygg. Aldrig heller kommer bli. Vi visste båda att det var ett tidsbestämt möte. Det skulle ta slut snabbt, men dagarna var oändliga. Och den tid vi hade tillsammans, den var perfekt på sitt eget vis. Men bara när det var han och jag. Aldrig när omvärlden trängde sig på.
Nu sitter jag ensam. Avståndet mellan oss har krympt, inte det fysiska men det mentala avståndet. Vi kommer att ses. Vi vet när. Vi vet bara inte var och hur. Men det kommer.

Jag behöver hopp. Ett sista desperat hopp. Jag behöver någon. Troligtvis inte honom, men jag kan inte förmå mig att träffa någon ny. Börja om. Igen och igen och igen. Varför kunde det inte bara vara förevigt. Inte för att jag hade velat det. Men det vore skönt ändå. Det vore så himla bra att ha någon att vakna upp bredvid. Som fyllde en hel plats. Som var varm och snäll. Som kunde ta mig i sin famn och låtsas om att allt kommer bli bra till slut.

Jag behöver en som kan smeka min kind, säga "shh det kommer bli så bra så". Någon som kan säga det på ett sätt som övertygar. Någon som kan hjälpa mig att bara släppa taget om allt och le igen. Le som jag brukade göra de dagar då jag hade något att le åt.

Jag måste rycka upp mig innan jag faller genom isen. Denna gången, denna gången ska jag inte falla. Denna gången ska jag masa mig upp ur min misär, ta ut soporna och handla bröd och mjölk.
Jag har ingen mat hemma. Inen mat och ingen vilja till att gå ut. Men nu ska jag banne mig ta tag i detta. Jag börjar bli pinsam.

Enough is enough.

/B

Komet, i tätt samarbete eller maskopi, med Samsung har valt att betala ut 10000 kr i lön till mig. Jag trodde först att det var ett skämt. Men icke. Det är min lön. Det fattas en hel 10k kr på den lönespecen. De har dragit av 2 veckor som olovlig frånvaro. Två veckor som jag var på jobbet. Det här kommer bli spännande att se. Mina räkningar månadsvis övergår den summan. Yay. Nån som känner att de vill skänka mig en större klumpsumma. Sådär bara för att vara en god samarit?
Eller vet ni om ett fackförbund som inte är helt handlingsförlamat. För mitt fack står rätt still.

Förjävlahelvete.


/B

Herregud vad jag känner mig exalterad. Jag har ingen hobby. Ingen alls. Men nu har jag anslutit mig till en bokcirkel med människor jag inte känner och aldrig träffat.
Jag insåg efter mycket rannsakande. MYCKET rannsakande, att jag kommit ifrån alla mina polare. Med allt vad det innebär. Jag brukade vara ute hela tiden, parta och dansa. Göra en massa kul. Sen träffade jag honom, som la beslag på mitt liv och min tid. Men jag har även använt honom som en ursäkt att komma ifrån det levernet.
Nu har de vännerna flyttat, jag har flyttat och de som är kvar har jag ingen kontakt med. Jag träffar vissa ibland, och det är trevligt för det mesta. Vissa är patetiska, men det var de då också. Jag valde att inte se den biten då. Nåväl, det är över och glömt. Han och de likaså.
Men mina vänner finns på platser runt om i hela världen, många har flyttat till England men de allra flesta är ändå i USA. Där jag inte är. Så nu sitter jag i Gnesta, ensam som jag vet inte vem. Och jag insåg att jag behövde göra något. Så gick jag in på en forumsida, och hittade bokcirkeln. Och gissa min lycka. Jag skrev upp mig på en gång och den 20/9 ska jag dit och prata om en bok som heter Drömfakulteten.
Jag är så lycklig över att ha en anledning att lämna huset. Jag har suttit hemma sen i torsdags. Jag har gått ut 1 gång för att ta ut soporna och köpa mjölk. That's it.
Jag behöver ha människor runt mig, och som arbetslös har jag ingen anledning att lämna huset. Men nu har jag. Tacka fan för det :D

Hoppas det är så kul som jag hoppas att det är. Jag behöver träffa nya människor. Vem som helst, hur som helst. Bara jag får anledning att lämna huset. Jag vet inte hur många ggr man kan diska och tvätta innan det blir för mycket?!

Nu är jag på G i alla fall... tack gode gud!

/B

JAG ÄR:
Blyg: I vissa situationer
Smart: Intelligent snarare, mer medfött än studerat
Långsam: Jag är fruktansvärt långsam, på det fysiska planet
Stressad: Periodvis
Tålmodig: Nej
Djup: I rätt sällskap
Öppen: Även det hänger på tillfälle och sällskap
Ärlig: Försöker så gott det går
Positiv: Ja
Rolig: Jag vet inte om det skrattas med mig eller åt mig, men skrattas gör det i alla fall och det är det som räknas
Ansvarsfull: Ja

JAG HAR:
Svikit en kompis: Ja
Förlorat en bästa vän: Ja
Sagt att jag älskar en kompis: Ja
Sovit med en killkompis: Ja
Sovit med en tjejkompis: Ja
Pussat en av samma kön: Ja
En kompis som vet allt: Nej
Berättat hemligheter: Nej

JAG HAR:
Blivit sårad: Ja
Haft stadigt förhållande: Ja
Krossat någons hjärta: Nej
Gett någon ditt hjärta: Ja
"Playat" någon: Ja
Sagt att jag älskar någon och menat det: Ja
Sagt att jag älskar någon, och ljugit: Ja
Varit otrogen: Ja

FAVORIT:
Låt just nu: Mickey Avalon - So rich, so pretty
Pryl: Datorn
Bok: Min vän Leonard, den berörde mig verkligen på ett oväntat sätt
Film: Inglourious Basterds är favoriten just nu
Lärare i skolan: Eva och Agneta på högstadiet
Plats: Päronens balkong
Frukt: Körsbär, jordgubbar, vattenmelon och mandariner
Dricka: Kolsyrat vatten och kaffe med en sockerbit och mjölk
Ha på mej: Jeans och polotröja

JAG HAR:
Cyklat omkull: Ja, fylla och cyklande garanterar nästan det
Sjungit i duschen: Givetvis
Hoppat bungyjump: Nej
Fobi för något: Att kräkas, höjder, mörker och insekter (främst stora kryp och fjärilar)
Varit på begravning: Nej
Sagt att jag hatar någon: Ja

LIVET:
Svart eller vitt: En skön mix av båda kulörerna
Skriva eller tala: Båda tilltalar
Öl eller cider: Rött vin?
Nagelbitare: Nej
Mobil eller ipod: Mobil
Snygg eller charmig: Charmig
Lösgodis eller choklad: Choklad
Frukt eller grönsaker: Både och
Film eller serie: Serier
Festa eller softa: Jag softar oftare än jag festar, men jag föredrar nog att festa
Sommar eller vinter: Höst
Fredag eller lördag: Fredag
Ljus eller lampa: Lampa
Kärlek eller vänskap: Kärlek

Varför måste ALLTID de skitsnygga vara fullkomliga idioter?

Helvete... Jag sitter på jobbet än. Kontona diffar. Jag knaprar på äpplen och päron och dricker vatten för att hålla mig vid liv. Hur ska jag orka mig upp ur sängen imorgon, för att sitta i ett privat möte om huruvida de ska varsla mig eller ej. Om jag blir av med jobbet eller ej, det är det jag har att se fram emot efter en sen natt på jobbet... Allt för tre stjärnor, eller vad säger ni?

Jag är så trött så jag snart stupar. Jag har varit på jobbet i 13 timmar nu. TRETTON!

Jag vill sova... Jag måste sova. Herregud, och jag kommer inte härifrån än på ett tag... Så skoj.


/B